Några av ”våra skolbarn” på väg hem via Beit Yatir vägspärr. Foto: Y. Dahlin.
På den Internationella kvinnodagen får vi höra att en 13-årig flicka blivit attackerad av en man från en israelisk bosättning då hon samlade växter på familjens ägor. Vi kontaktar genast familjen för att träffas och rapportera vidare till olika internationella och lokala organisationer. Då attacken har skett i ett område där vi finns som skydd för skolbarn, undrar vi om flickan är ett av ”våra skolbarn”.
Flera dagar i veckan följer vi grupper av barn till eller från deras skola. Anledningen är att deras bostad eller skola ligger i närheten av israeliska bosättningar och att det varit händelser där barnen har blivit attackerade eller skrämda av bosättare.[1]
Efter några dagar besöker vi familjen. Deras bostad ligger i ett område som klassificerats som ”område C”[2] och är samtidigt i en ”sömzon”.[3]
I byn A Seefer bor sju familjer, familjens olivlundar och betesmark för fåren är omgärdade av israeliska bosättningar. Vi måste gå genom Beit Yatir vägspärr [4] där vi visar pass, visum och våra väskor scannas som på en flygplats. Vi får en hel del frågor om varför vi vill passera, vem vi skall hälsa på, hur länge vi skall vara i området, var vi kommer ifrån, var vi bor, etc. Vår chaufför och översättare kan som palestinier inte passera vägspärren, utan placerar sig så att vi kan ha kontakt via telefon och han kan översätta vårt samtal med familjen.
Flickan som heter Jamalat är ett av våra skolbarn. För några dagar sedan kom en man och en fårskötare tillsammans med hundar och får, till Jamalats pappa Ibrahees ägor. Ibrahee upplevde provokationer och gick till israelisk polis nästa dag för att göra en anmälan. I område C har israelisk polis och militär ansvaret för ordningen[5]. På vägen hem blir han informerad om att hans dotter Jamalat som ensam samlade växter blivit attackerad. Mannen kom tillsammans med flera andra, varav en bar skjutvapen och hotade att skjuta Jamalat, för att hennes pappa hade klagat på honom hos polisen. De satte handfängsel och ögonbindel på henne, slängde in henne i sin bil, fotograferade och skrattade åt henne. Militären som sett vad som hände via sina övervakningskameror, kom i tolv militärfordon och flyttade över Jamalat till en av sina bilar med syfte att gripa henne.
Jamalat hade en mobiltelefon och kunde ringa israelisk polis som kom, friade henne från handfängslet men gav henne och Ibrahee, en skrivelse att de nästa dag skall inställa sig på polisstationen. Två jurister kopplades in, från Yesh Din[6] och Haqel[7] båda israeliska organisationer som ger rättshjälp åt palestinier.
På polisstationen informeras de om att Ibrahee skall böta 500 shekel (drygt 1000 kr) då mannen anmält Jamalat för att ha attackerat honom. Ibrahee vägrar att betala då hans dotter inte gjort något fel. För att Jamalat skall få lämna polisstationen måste Ibrahee skriva på en frigivningsorder som säger att Jamalat inte får besöka området där attacken inträffade på en månad.
Männen kommer från bosättningen Nof Nesher och ligger flera km från där Jamalat bor [8]. De kör ofta omkring i sina bilar i området. Jamalat är rädd och hennes syskon är rädda för att gå till skolan. De är rädda att möta männen igen.
– Jag var på vårt område! Jag var inte på mannens område som ligger långt bort. Varför kommer han hit? Han kör omkring i sin bil och kanske kör han på oss! Jag är också rädd för hundarna som han alltid har med sig.
Jag avslutar vårt samtal med att fråga vad som hänt med männen och vilket straff de fått. Ibrahee svarar att inget har hänt.
Ibrahee uppmanar oss:
– Sprid överallt vad vi berättat och varit med om!
Ibrahee visar oss var attacken mot hans 13 åriga dotter Jamalat skedde. Foto: Y. Dahlin.