Ingång till flyktinglägret Aqbet Jabr i Jeriko. Nyckeln är symbolen för de palestinska flyktingarna och deras vilja att återvända. Foto: K. Sumic
På Västbanken finns 19 flyktingläger med ungefär 800 000 palestinska flyktingar registrerade hos FN-hjälporganet UNRWA som tillhandahåller stödverksamhet i lägren [1]. Flyktingarna som bor i dessa läger har flytt hit i två stora utvandringsvågor; efter kriget 1948 och efter kriget 1967. Följeslagare placerade i Jeriko besöker regelbundet de två flyktinglägrena som finns i den äldsta staden i världen för att dokumentera och bära vittne till palestiniernas berättelser och för att visa solidaritet.
Oavset vem av flyktingarna man samtalar med börjar de alltid sin berättelse år 1948 – det är då allt började, det ar då Al Nakba, (”Katastrofen”) inträffade [2]. Den 15 maj i år blir det 70 år sedan den dagen, men för palestinierna som bor på flykt eller i exil känns det som igår. Den stora katastrofen ligger som ett svart täcke över palestiniernas öde och minnet på de historiska händelserna hålls levande från generation till generation.
Mittemot mig sitter Yousef Manasra, en trött man med fårat ansikte, som är ordförande i kommittén i flyktinglägret Ein es Sultan. Direkt i början av vårt möte utropar han:
– Det är en svart dag för oss den som kommer. Det är den svartaste dagen för oss! Men en vacker dag kommer vi att återvanda till våra hem, jag vet inte hur men vi kommer tillbaka!
Han förklarar att hans folk inte längre litar på nagon när det kommer till den känsliga frågan om återvändande: den palestinska administrationen visar inga tecken på att den tar frågan på alvar, den israeliska staten vägrar ens diskutera frågan och det internationella samfundet är tandlöst. [3]
Ein Sultan-lägret har under decennier bytt skepnad och husen har byggts om, till den grad att platsen liknar mer en förfallen stadsdel än ett instängt och isolerat läger. Det finns många stora utmaningar för flyktingarna, exempelvis saknas det fortfarande avloppssystem, ytor för fysiska aktiviteter och lekplatser, det är trångbott och unket. Den israeliska militären stormar ibland in på natten för att göra räder och arrestera folk. Bland flyktingarna i lägret hörs att de har betalat ett dubbelt pris – de är statslösa och befinner sig under ockupation.
Båda lägren i Jeriko är av öppen karaktär vilket innebär att även andra människor i nöd har sökt sig hit och brukar lägrets tjänster som sjukvård och skola. På sistone har flera beduinfamiljer fördrivna från sina hem i Jordandalen hittat sitt nya hem här. De är offer för ännu en tvångsförflyttning som äger rum nu, år 2018, och som följeslagare följer noga. Följ våra reserapporter för att veta mer om detta.
Historien upprepar sig i dessa natursköna trakter som inrymmer lika mycket lidande som livsglädje. Ett folk firar sitt land efter sekler av förföljelse. Och dessa dagar fortsätter man att fira i Israel, i de israeliska bosättningarna på Västbanken och i västra Jerusalem. Samtidigt gör sig folk redo att sörja, både på gator och i flyktingläger runtom Västbanken och i östra Jerusalem.
Det sörjs och det firas. Det firas och det sörjs.
Ett gammalt fotografi i Ein es Sultan flyktingläger från 1948. De första flyktingarna bodde i tält. Det var först på 1960-talet som tälten ersattes av betonghus. Foto: K. Sumic