Fatima Al Wash, Fadia Umm Ibrahim och Amina Umm Musab från byns kvinnokommitté. Foto: G Ahlgren

I dag skiner solen efter stormen igår. Kvinnorna berättar stolt att elektriciteten fungerade hela tiden. Däremot såg de att det var mörkt i andra byar i närheten. Byn fick tillbaka sina solpaneler [1] för några månader sedan och kvinnorna tar tag i nya projekt för att utveckla byn.

Tre kvinnor har börjat ta körkort, vilket FN:s MR-kontor kommer att finansiera [2]. De ska snart ha teoriprov, och förhoppningen är att ska det bli körkort för dem så småningom. Det finns planer på att köpa en bil till byn. Vi får höra att en annan av kvinnorna också vill börja med körkortslektioner, men hon får vänta. En av kvinnorna, Njassar Umm Jihad, berättar stolt att hon har fått jobb som skolvaktmästare på rekommendation av Jubbet adh Dhibs kvinnokommitté.

Ett önskemål är datorer till alla familjer i byn, tolv stycken och dessutom två laptops. Hamed Qawasmeh från FN:s MR-kontor får dem att förstå att det måste få ta tid. Han kan erbjuda två laptops till att börja med, en för att underlätta kvinnokommitténs arbete och en för studenterna i byn. Det är viktigt, för annars skulle de behöva flytta för studiernas skull. Skolan, som är gemensam för byn och grannbyn Zatara, behöver också datorer, men det får vänta. Hamed menar att det är viktigt att alla önskemål går via kvinnokommittén för att stärka dess betydelse.

Vi pratar också om kliniken, som finns i provisoriska lokaler nu, men som kommer att finnas i bottenvåningen till ett av husen i byn. En mobil läkarmottagning, Palestinian Medical Relief Society, PMRS, kommer till byn en gång i veckan. I de nya lokalerna kommer det att finnas ett undersökningsrum med en dörr som går att stänga, vilket känns bra, tycker kvinnorna. Att kunna få medicinsk hjälp hemma i byn för bara tre shekel, mot 150 shekel i Betlehem är en klar förbättring.

Vi får också höra att två familjer har flyttat tillbaka till byn sedan elektriciteten installerades. Som avslutning på festen hos kvinnokommittén får vi lov att fotografera dem, vilket de gärna ställer upp på. Det är fantastiskt att möta de här starka och kreativa kvinnorna och höra om deras planer och ideér för att förbättra livet i byn.

Bosättningen nära byn. Foto G. Ahlgren

En del av följeslagarnas arbete; att slå följe med fåraherdar i Umm al Amad. Foto: E. Salomon

Leah föddes i New York City och har flyttat tillbaka efter många år i Princeton, New Jersey. Hon bodde också två år i Israel och besöker landet regelbundet. Hennes föräldrar var aktiva i den lokala synagogan och flyttade från New York till Israel i slutet av 1970-talet. Leah beskriver dem som inspirerade av sionismen och Israel betydde mycket för familjen när hon växte upp. Jag frågar Leah när hon började bli medveten om palestiniernas historia.

– Jag studerade vid Barnard College vid Columbia University i början av 1970-talet och lyssnade på unga israeler och palestinier som diskuterade Palestina. De uttryckte att båda folken behövde tillhöra ett land, men på den tiden fanns inga utvecklade idéer om hur.

Leah arbetade som redaktör för den akademiska tidskriften World Politics i många år och hon har ett stort intresse för politik liksom fred och rättvisa för Israel och Palestina. Omkring 2002 började Leah engagera sig i fredsrörelser för Israel och Palestina, till exempel ”Inte i Mitt Namn” [2] samt skriva brev om ockupationen till vänner, ett nätverk som genom åren har vuxit till nästan 150 personer. Jag frågar Leah varför hon nu är fredsaktivist i Palestina.

– Jag har alltid varit en intellektuell aktivist som diskuterade politik och deltog i fredsdemonstrationer. Men efter pensionen och min mans död ville jag göra något verkligt. Jag ville se och uppleva palestiniernas vardagsliv. Jag frågade min dotter Shoshanna som bor i Jerusalem om hon kände till något volontärarbete och hon föreslog Följeslagarprogrammet, vilket jag nu deltar i.

Leah berättar att hennes barnbarn går i skola för judiska och palestinska barn där undervisningen sker både på hebreiska och arabiska. De började vid YMCA [3] i västra Jerusalem och fortsatte på Max Rayne Jerusalem Hand in Hand skolan [4].

Jag frågar varför israeler accepterar ockupationen. Leah berättar att konsekvenserna av ockupationen är ett obehagligt ämne för de flesta israeler. De föredrar att inte prata och mycket få israeler som inte är bosättare besöker numera Västbanken. Israeliska skolor undervisar inte i palestinsk historia, kultur och religion. De flesta medier talar eller skriver inte om ockupationen och dess konsekvenser. Ett undantag är Haaretz [5]. Leah berättar att det finns till exempel Reform-synagogor som är accepterande gentemot HBTQ-personer, har kvinnliga rabbiner och låter män och kvinnor fira gudstjänster tillsammans. Men de kan ändå ha svårt att acceptera att ockupationen bryter mot folkrätten [6].

Jag frågar hur Leah blivit bemött av palestinierna när de får veta att hon är amerikan och jude. Leah säger att det som förvånat henne är den gästfrihet hon har mött men att palestinier också uttrycker sorg och frustration över att de inte har samma rättigheter och friheter som israeler. Leah berättar att när hon talar med israeler eller läser om vad de tycker så uttrycker de rädsla för palestinier. En vän till henne sa en gång att israelerna är rädda för vad som skulle hända med dem om palestinierna hade samma politiska och mänskliga rättigheter som israeliska judar.

Jag undrar vad Leah tycker om judarnas rätt till sitt land. Leah tycker att Israel agerar som en kolonialmakt gentemot palestinierna, man vill ha landet men inte folket. Hon tror inte att situationen för Palestina kan återställas till sin status före 1948 [7] men hon tror det krävs att Israel erkänner och hittar en ömsesidig överenskommelse för de palestinska flyktingar som fördrevs 1948 [8]. När det gäller bosättningarna och Israels ockupation så tror Leah att lösningen på situationen skulle kräva internationella påtryckningar på Israel.

– Jag strider inte mot Israels existens, men jag motsätter mig ockupationen av Palestina för den är olaglig.

Följeslagare i Qawawis framför Comet ME. Foto: A. Nawaja

*Leah och Shoshanna är fingerade namn

Skolans rektor uppmuntrar Marah att utbilda sig i USA. Foto: K. Jonsson

Marah kom full av energi inrusande på rektorns rum när jag och mina följeslagarkollegor satt där och smuttade på vårt arabiska kaffe. Hennes engelska var i det närmaste perfekt, med en kraftig amerikansk accent som hon lärt sig genom att prata med sin bror i USA. Stämningen i rummet blev plötsligt lättsam och Marah skämtade med rektorn på ett mycket avslappnat sätt. Hon berättade om sig själv och att hon är fast besluten att utbilda sig till rättsläkare i USA, för att sedan komma tillbaka till Palestina och arbeta för det palestinska folkets rättigheter. Marah beskrev sig själv som ”en mycket ambitiös flicka”, samtidigt som hon förstår att alla unga palestinier inte kan eller orkar ha samma driv.

– Israelerna dödar våra ambitioner, sa hon lite sorgset trots sin annars så sprudlande entusiasm. Speciellt unga män känner en stor uppgivenhet och många tror inte att de kommer att bli äldre än 17 år.

Marah går faktiskt i en pojkskola. Flickskolan i samhället där hon bor har inte någon naturvetenskaplig linje, så hon och ytterligare ett 20-tal flickor går i pojkskolan.

Eftersom soldater och israeliska bosättare på olika sätt hindrar skolgången för många elever, besöker mitt följeslagarteam regelbundet flera skolor i området kring Nablus. Mycket nära Marahs skola ligger en bosättning och bosättarna har vid flera tillfällen kastat sten på eleverna. Skolan blev tvungen att göra skolgården mindre och sätta upp ett högt staket. Vissa elever har svarat på stenkastningen med att kasta sten tillbaka, och israeliska soldater har då ingripit genom att kasta in tårgas både på skolgården och i skolbyggnaderna.

Vi frågade Marah hur det påverkar studierna att ha tungt beväpnade soldater utanför skolan.

– Jag känner mig svag och rädd för att de ska attackera skolan igen med tårgas. De har granatkastare på sina jeepar och de har stora automatvapen. Det känns obehagligt. Vi har ingenting, bara våra böcker. Vad kan vi göra med dem mot beväpnade soldater?

Att hindra unga från att gå i skola [1] är ett brott både mot FNs deklaration om mänskliga rättigheter [2] och Barnkonventionen [3]. Militära operationer och aggressioner från bosättare är vanliga orsaker till att elever inte kan utnyttja sin rätt till undervisning, något vi följeslagare har sett exempel på. Även militära vägspärrar hindrar eleverna från att komma till skolan. På en av skolorna vi besöker börjar lektionerna sällan i tid, då både elever och lärare blir försenade av en vägspärr i närheten. Skolgången kan hindras av att skolor inte får byggnadslov. Det händer att skolbyggnader demoleras av israelisk militär för att de saknar byggnadslov eller för att marken ska konfiskeras [4].

Under vårt senaste besök på Marahs skola pratade vi med lärarna om hur eleverna påverkas psykiskt av situationen. Lärarna berättade att många elever mår dåligt och att skolan får hjälp av Medecins du Monde, som bedriver ett omfattande program med psykologiskt stöd på Västbanken [5]. Men Marah säger att hon mår okej och att hon nu ska börja fylla i ansökan till det stipendium som ska ta henne till USA och den utbildning hon så gärna vill gå.

Staketet runt skolan är till för att skydda eleverna från stenkastande bosättare. Foto: K. Jonsson

Övervakning av privata säkerhetsstyrkor och militär under fårvallning. Foto: Y. Dahlin.

Att vara med när får vallas är en del av det ekumeniska följeslagaruppdraget[1]. Det låter kanske inte så viktigt men vår närvaro spelar en stor roll då betesmarken för de familjer vi är med ligger i anslutning till israeliska medborgares bosättningar som skyddas av privata säkerhetsstyrkor och israelisk militär[2]. När det förekommer konfrontationer har vi möjlighet att finnas vid sidan om samt dokumentera eventuella händelser. Just denna dag var det lugnt när vi tillsammans med Jamillas familj vallar fåren men vi övervakas hela tiden. Det är viktigt att fåren inte kommer för nära bosättningarna även om marken tillhör familjen. När vi går tillbaka till byn ser vi stenar som nyligen målats med israeliska flaggan en handling som provocerar och skapar oro bland byborna.

Byn som just fått reda på att rivningsordern kommer att genomföras heter Susiya[3]. I byn bor cirka 350 personer i enkla hem med el från solpaneler och det mesta av vattnet kommer med lastbil från Yatta som är den närmaste staden. El och vatten finns i bosättningen som ligger nära men byn får inte ansluta. Mycket internationellt arbete har gjorts under många år för att rädda byns byggnader[4] vilket idag innebär att i stället för 40 byggnader som först skulle rivas är det sju[5] som direkt kommer att påverka 42 personer varav hälften är barn. Om det finns något positivt i situationen så är både grundskolan med runt 95 elever och kliniken som är öppen två dagar i veckan besparade, just nu i alla fall.

– Nu väntar vi på att rivningarna skall genomföras, säger Nasser Nawaja, en av talespersonerna för byn.

Under tiden finns representanter från ett flertal organisationer[6] närvarande i byn mest hela tiden. Vi sover över och har två timmars vakt vid infarten till byn. Det blir mycket te och kaffe, samtal om situationen och människors drömmar men ingen vill riktigt prata om hur man går vidare när ens boende har förstörts eller hur det är att leva år ut och år in med rivningshot. Vi pratar om tältliknande byggnader och konstruktioner. Just nu är det kallt, temperaturen går ner mot noll grader på natten. På morgonen möter vi barnen som går till skolan. Vi som följeslagare har satts hos Abu Sadam och Najah Moulhanam, ett äldre par som bor i utkanten av byn. Tre av deras byggnader finns med på listan över det som skall rivas, ett toalettuthus donerat av EU, en vattencistern/tank donerat av en israelisk-palestinsk NGO [7] och ett sovrum. Vi tillbringar kvällarna tillsammans, vi äter middag och frukost tillsammans. Det mesta vi äter kommer från Abu och Najahs trädgård. Brödet bakas färskt över öppen eld till varje måltid. Samtalen förs med hjälp av en arabisk-engelsk ordbok vilket ofta leder till förvirring och skratt. Livet går vidare och byns invånare försöker att leva ett så normalt liv som möjligt medan vi väntar på att bulldozerna skall komma.

Byborna vill att vi förmedlar berättelser om deras situation, att vi är deras internationella röst. Vi tror på att vi tillsammans kan arbeta för en förändring.

Abu Sadam och Najah Mouldhanams hus i Susiya som väntar på att tre byggnader skall rivas. Foto: Y. Dahlin.

Väggmålning på YAS hus. Foto: J Schulze

En hel del personer känner kanske till Shuhada Street, den spöklika gatan med stängda och förseglade butiker mellan vägspärr 55 och 56 i området H2 i Hebron [2]. Kort kan jag berätta att denna gata var, fram till massakern i Ibrahimi moskén 1994, full av liv och affärerna blomstrade här. Efter massakern, där 29 personer dog och 125 skadades började israeliska militärstyrkor att stänga ner Shuhada Street. Och i samband med andra intifadan år 2000, förseglades alla dörrar, till både butiker och hem, som vetter mot gatan [3].

Många palestinier försöker bo kvar i sina hus längs Shuhada Street men de berättar att vardagen är väldigt tuff. Jag som befinner mig här, ser hur israeler och internationella kan besöka Shuhada Street utan problem, medan de palestinier som bor här dagligen blir stoppade i vägspärrarna. En gammal man som bor på gatan, vi kan kalla honom Muhammed, berättar att han har bott på Shuhada Street hela sitt liv. Trots det har han begränsad rörelsefrihet och dagligen blir han ifrågasatt och får frågan om han verkligen bor här.

– Militären vet att jag bor här, de känner igen mig. De försöker göra våra liv värre, för att få oss att tröttna, så att vi slutligen flyttar härifrån, säger Muhammed.

Ovanför Shuhada Street har YAS sin ”ungdomsgård”. Ett stort hus där den palestinska flaggan stolt vajar i vinden. YAS jobbar med att ge unga palestinier utbildning ibland annat engelska och kunskap om ickevåldsmetoder. YAS uppmuntrar speciellt de ungdomar som bor i området, som är under israelisk kontroll, att stanna kvar och att fortsätta ickevåldsarbetet. Genom föreläsningar, workshops, nyhetsbrev, sociala media vill man bygga nätverk med både lokala och internationella organisationer för att kunna sprida korrekt information om vad som sker i området [1].

Planeringen av kampanjen Open Shuhada Street är i full gång när jag besöker YAS. När Issa får veta att jag är svensk berättar han stolt, att i år åker Zleikha Muhtaseb och Anas Amro, en kvinna och en man till Sverige för att under ca tre veckor berätta om situationen i Palestina. De är inbjudna av Globala skolan, ABF och Palestinagrupperna, berättar Issa vidare. Målet med kampanjen Open Shuhada Street är att Shuhada Street ska öppnas för alla. Att de som bor på Shuhada Street ska slippa gå bakvägar och över tak för att kunna ta sig in i sina hem. Att de som har flyttat härifrån ska flytta tillbaks. Att de som bor här ska behandlas med värdighet och respekt [1]. Issa avslutar med att säga att han inte kommer att ge upp förrän alla palestinier har samma rättigheter som israeler.

– Det är vår skyldighet att berätta om de orättvisor som pågår här. Det är också det som gör att jag orkar fortsätta, att vi alla kan berätta. Vi kommer att fortsätta så länge vi måste. 

Shuhada Street. Foto: J. Schulze

PS. Vill du träffa Zleikha Muhtaseb och Anas Amro och höra de berätta om sitt arbete i Hebron så kan du bege dig till någon av följande platser:

• Sofielunds Folkets Hus i Malmö den 27 februari kl 18-21.
• Smålands Nation i Lund den 28 februari kl 17.30-20.
• Viktoriahuset Fokets Hus i Göteborg den 3 mars kl 14.
• Annedalsseminariet, Göteborgs Universitet i Göteborg den 5 mars kl 17.30-18.30.
• ABF Sveavägen 41 i Stockholm den 7 mars kl 18.30-20.30.

Project Hope har många kurser för barn och unga. Foto: K. Jonsson

Jag och min följeslagarkollega träffade en av Project Hopes grundare, Hakim Sabbah, på projektets kontor i Nablus. Han berättade för oss om sitt engagemang för barn och unga i Nablus och flyktinglägret Balata och hur det gick till när Project Hope startade.
Det hela började 2002 som ett projekt som kallades Operation Smile. Nablus var då i princip belägrat av den israeliska militären, pansarvagnar patrullerade gatorna och vägspärrar inne i staden gjorde det svårt för människor att röra sig fritt. Den militära närvaron var ett svar på den andra intifadan [2], där flyktinglägret Balata ansågs spela en avgörande roll i det uppblossande motståndet mot ockupationen. Hakim berättade att många barn traumatiserades svårt efter att ha genomlevt räder utförda av israelisk militär, sett sina hem rivas och människor de kände dödas.

Operation Smile försökte på olika sätt lindra den rådande humanitära krisen. Man hjälpte till där det gick, delade ut bröd och andra förnödenheter och organiserade aktiviteter för barn och ungdomar. Efter ett år hade projektet fått en fastare form och bytte namn till Project Hope (Humanitarian Opportunities for Peace and Education). Idag har Project Hope tio anställda på kontoret och en massa volontärer, både internationella och inhemska. Man har kurser och verkstäder i språk, konst, teknik, film, dans och sport, beroende på vad volontärerna som söker sig till projektet har kunskaper om.

Sedan tre år tillbaka organiserar Project Hope en kulturfestival med både palestinska och internationella artister och konstnärer. Förra året initierades dessutom ett maratonlopp ”Nablus Marathon: In-Between Checkpoints”, som en tyst protest mot de vägspärrar som fortfarande finns runt Nablus. [3]

Efter att ha pratat med Hakim gav vi oss till slut iväg till Balata för att på plats se lite av hur Project Hope arbetar, men också för att se förhållandena i lägret. Balata är med sina nästan 30 000 invånare det största flyktinglägret på Västbanken. FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar, UNWRA, har en omfattande verksamhet i lägret. De bistår med hjälp till infrastruktur, skolor, sjukvård etc. [4] Den israeliska armén genomför fortfarande nattliga räder i lägret [5].

När vi lämnade Balata hade det hunnit bli mörkt och det kändes lite olustigt att gå genom de trånga gränderna utan belysning. Men trots den dystra situationen kände vi ändå ett litet hopp. Vi vet att Project Hope envist fortsätter med sin verksamhet både här och på andra ställen runt Nablus. Och vi ser fram emot kulturfestivalen som ska hållas om några veckor.

I flyktinglägret Balata. Foto: K. Jonsson

Läraren Mahasen instruerar eleverna inför dagens övningar. Foto: Y. Dahlin.

En kväll blir jag kontaktad av Fadme, en ung kvinna som bor i byn Susiya (3) och som är involverad i ett studieprojekt som handlar om att skydda sitt kulturarv. Jag blir hembjuden till hennes familj och efter ett antal koppar té och middag tar hon fram kläder, handarbeten, oljelampor, etc. som hon samlat från äldre personer i byn. Allt detta är en del av hennes projekt. Hon frågar om jag kan följa med till en äldre kvinna som hon skall intervjua. Jag förstår inte så mycket av intervjun men lyssnar till Fadmes skarpa frågor som engagerar kvinnan, som berättar om hur det var att växa upp när hon var ung, vilka kläder man använde, hur boendet såg ut, men den viktigaste frågan är hur livet har förändrats i och med ockupationen. Kvinnan blir rörd och behöver tid att samla sig.

Fadme är en av tio studenter, fem kvinnor och fem män, mellan 20-25 år. Kursen är ett ickevåldsprojekt vid det lokala universitetet i samarbete med Coventry Universitets avdelning för statsvetenskap. (4) Under tio heldagar träffas studenterna och under veckorna arbetar studenterna själva med sina projekt. Jag blir medbjuden till en av träningsdagarna och får då träffa de övriga eleverna och deras lärare Mahasen Rabus. En palestinsk kvinna som brinner för kursen.

– Vi måste skydda vårt kulturarv. För att göra det måste vi tycka om vår kultur och vårt arv. Vi måste även vara stolta över vår historia, säger Mahasen.

Under de tio träningsdagarna blir det studier i historia, hur man bäst samlar in information, intervjuar, etc. Studenterna har olika fokus; sång och musik, berättelser, handarbeten, alternativ medicin, dokument, foton, ugnar, etc. Just denna dag skall gruppen besöka en kvinna som bakar bröd på traditionellt sätt. Efter noggranna förberedelser tas foton, det filmas och intervjuas. Kvinnan berättar inte bara om ugnen utan även sin historia. På slutet får vi njuta av det nybakade brödet. Jag är stolt över Fadme och hennes kvinnliga studiekamrater som är engagerade och ställer många frågor.

Studierna skall leda till produktion av broschyrer, informationshäften, filmer, foton och annat material. Men det viktigaste är användningen i lobby och förespråksarbetet.

– Kanske blir det ett litet museum i området med fyra stationer där varje avdelning berättar historier om motstånd och liv säger Mahasen. Men så ändrar hon sig och säger att det visst kommer att bli ett museum.

Projektet är även en del av ”Levande Arkiv” (5) som finns i södra Hebron området där syftet är att motverka krafter som osynliggör det palestinska livet i området och i stället skydda, främja och dela människornas liv och framtida strävanden. Det handlar om motstånd men även om samexistens genom dokumentation av människors liv och historia.

Jag frågar studenterna om hur de ser på projektet och en av kvinnorna svarar
– Detta är mycket viktigt och jag är verkligen motiverad!

Eleverna intervjuar, filmar och fotograferar kvinnan som bakar bröd på traditionellt sätt men som samtidigt berättar om hur livet har förändrats. Foto: Y. Dahlin.

Shadia Sbeit berättar om Iqrit. Foto J. Schulze

Vi kliver av bussen och möts av Shadia Sbeit. En kvinna med en varm och trygg blick. Shadia visar in oss i kyrkan som byggdes på 1870-talet ovanpå ruinerna av den ännu äldre kyrkan. Hon berättar att fram till 1948 var Iqrit (1) en lugn och fridfull plats att bo på. Men en dag kom israelisk militär till byn och sa att man skulle ha en militärövning i byn och för invånarnas säkerhet skulle de evakueras och flyttas till staden Rameh under två veckor. För att lugna byborna lät israelerna 50 invånare och djuren bo kvar i byn. Väskor med tillhörigheter packades och man fraktades iväg i armébilar för vad man trodde, en tvåveckors period. Under veckorna som följde beslutade israeliska myndigheter att inga invånare fick flytta tillbaka till Iqrit utan tillstånd. Dessa tillstånd visade sig omöjliga att få, vilket resulterade i att ingen tilläts flytta tillbaka. Det man trodde skulle bli en evakuering på två veckor, blev istället en tvångsdeportation som nu har varat i 70 år. 1951 blev Iqrit en israelisk militärzon och invånarna fick tillåtelse att besöka Iqrit en gång per år, ironiskt nog på Israels självständighetsdag. 1951 bombade israelisk militär samtliga bostadshus i Iqrit. Kyrkan var den enda byggnad som blev kvar.

Sedan 1948 har de som tvingades lämna Iqrit, deras barn och barnbarn kämpat för att kunna återvända till byn. Fallet har varit uppe i olika domstolar och i Israels högsta domstol och man har skrivit och demonstrerat. Shadia berättar att hon hört jurister och domare säga ”off the record” att invånarna i Iqrit har rätt till sin by och till sitt land. Men om den israeliska staten skulle lämna tillbaka det land man tagit till invånarna i Iqrit skulle det vara som att öppna Pandoras ask. Mellan 1948 och 1971 var det inte tillåtet för invånarna från Iqrit att besöka kyrkogården och inte heller begrava sina döda där. Shadia fortsätter – Det kanske låter som en liten detalj, men det är just detaljerna som gör ockupationen. Att inte kunna begrava en son bredvid hans far. Det är ockupation.(2)

– Att vara andra och tredje generationen innebär att kämpa för att en dag kunna flytta tillbaks. I 23 år har vi haft sommarläger i Iqrit för våra ungdomar. Vi bor i tält runt kyrkan. Tar hand om landet och planterar träd. Genom sommarlägren har vi kunnat berätta för ungdomarna om var de kommer ifrån och om deras rötter.

För ca fem år sedan var det ett gäng ungdomar på sommarlägret som kände att de ville göra något mer. De ville inte lämna Iqrit och ett gäng mellan 18 och 26 år bestämde sig för att stanna och byggde ett litet skjul intill kyrkan. Sedan dess har de stannat i Iqrit och sovit i skjulet i skift.

Jag träffar Nidal Khoury. Han har varit volontär här i fem år och sover här så ofta han kan. – Jag kan inte vara här jämt, jag måste ju jobba också, säger han. Vi är sammanlagt 12 volontärer så det finns alltid någon som är här. Det är bra. Vi kan vakta kyrkan och marken. Och vet du vad, säger Nidal. Förra året fick vi elektricitet i kyrkan. Och en dag kanske vi kan flytta tillbaks och bo här.

Nidal Khoury framför skjulet man byggt intill kyrkan. Foto J.Schulze

YMCA arbetar med traumatiserade unga. Bilden har inte koppling till YMCA och artikeln. Foto: G. Ahlgren

Detta är verklighet för flera hundra palestinska tonåringar varje år, de flesta pojkar, men antalet flickor växer- ett exempel är det kända fallet med Ahed Tamimi [3].

Vi träffar Carol Zoughbi-Janinneh och Mona Zoughrouti Hodali på YMCA:s [4] kontor i Beit Sahour utanför Betlehem. Det är de som ger oss en bild av vad som kan hända.

Carol och Mona är erfarna psykologer och socialarbetare. De berättar att YMCA har arbetat med rehabilitering av ungdomar sedan 2007. Många av dem som släpps ut ur fängelse lider av PTSD, posttraumatiskt stressymptom, vilket innebär att man mår dåligt psykiskt i varierande grad och har svårt för att delta i det vanliga livet [5].

YMCA finns i alla distrikt på Västbanken och får genom sina nätverk information om att ungdomar fängslats, vilket gör att de snabbt kan börja arbeta, först med familjen, som behöver hjälp att förstå att deras barn kommer att vara annorlunda när hen kommer hem. Hen kommer att vara tillbakadragen, misstänksam och kanske aggressiv mot familjemedlemmar. Hen kommer inte att vilja gå tillbaka till skolan på grund av en känsla av utanförskap gentemot kamrater och kravet att gå om en årskurs om man har missat 40 dagar eller mer.

Tyvärr har det blivit tradition i Palestina att någon som släpps ur fängelse firas som en hjälte, vilket innebär att man är väldigt upphöjd några dagar, men sedan återgår alla till vardagen, och den frigivne känner sig bortglömd och isolerad. Personal från YMCA etablerar då kontakt med den frigivna och föräldrar har möjlighet under tiden att delta i en samtalsgrupp med andra föräldrar i samma situation. YMCA gör en kartläggning av den unges hälsa och behov och kommer fram till den behandling som skulle passa bäst. EMDR har ofta givit mycket gott resultat.[6]

Gruppbehandling är också vanligt. Det är bra att sätta ord på tankar och känslor och upptäcka att andra har varit med om liknande upplevelser. Ett mål är att få den unge att återuppta studierna, något som kan vara svårt, eftersom han har skaffat sig en sorts självständighet under fängelsetiden, och ofta drömmer om att skaffa jobb och känna sig vuxen. Den som inte vill fortsätta studierna kan i stället få hjälp till en yrkesutbildning som passar hens intressen och förmågor.

Vi får information om att ungefär 450 ungdomar nås av information om programmet varje år, och mellan 300 och 350 får behandling, antingen individuellt eller i grupp varje år.

Carol Zoughbi-Janineh från YMCA tillsammans med EAPPI Betlehem-team. Carol ville inte vara ensam på bilden. Foto: G Ahlgren

Några av ”våra skolbarn” på väg hem via Beit Yatir vägspärr. Foto: Y. Dahlin.

På den Internationella kvinnodagen får vi höra att en 13-årig flicka blivit attackerad av en man från en israelisk bosättning då hon samlade växter på familjens ägor. Vi kontaktar genast familjen för att träffas och rapportera vidare till olika internationella och lokala organisationer. Då attacken har skett i ett område där vi finns som skydd för skolbarn, undrar vi om flickan är ett av ”våra skolbarn”.

Flera dagar i veckan följer vi grupper av barn till eller från deras skola. Anledningen är att deras bostad eller skola ligger i närheten av israeliska bosättningar och att det varit händelser där barnen har blivit attackerade eller skrämda av bosättare.[1]

Efter några dagar besöker vi familjen. Deras bostad ligger i ett område som klassificerats som ”område C”[2] och är samtidigt i en ”sömzon”.[3]

I byn A Seefer bor sju familjer, familjens olivlundar och betesmark för fåren är omgärdade av israeliska bosättningar. Vi måste gå genom Beit Yatir vägspärr [4] där vi visar pass, visum och våra väskor scannas som på en flygplats. Vi får en hel del frågor om varför vi vill passera, vem vi skall hälsa på, hur länge vi skall vara i området, var vi kommer ifrån, var vi bor, etc. Vår chaufför och översättare kan som palestinier inte passera vägspärren, utan placerar sig så att vi kan ha kontakt via telefon och han kan översätta vårt samtal med familjen.

Flickan som heter Jamalat är ett av våra skolbarn. För några dagar sedan kom en man och en fårskötare tillsammans med hundar och får, till Jamalats pappa Ibrahees ägor. Ibrahee upplevde provokationer och gick till israelisk polis nästa dag för att göra en anmälan. I område C har israelisk polis och militär ansvaret för ordningen[5]. På vägen hem blir han informerad om att hans dotter Jamalat som ensam samlade växter blivit attackerad. Mannen kom tillsammans med flera andra, varav en bar skjutvapen och hotade att skjuta Jamalat, för att hennes pappa hade klagat på honom hos polisen. De satte handfängsel och ögonbindel på henne, slängde in henne i sin bil, fotograferade och skrattade åt henne. Militären som sett vad som hände via sina övervakningskameror, kom i tolv militärfordon och flyttade över Jamalat till en av sina bilar med syfte att gripa henne.

Jamalat hade en mobiltelefon och kunde ringa israelisk polis som kom, friade henne från handfängslet men gav henne och Ibrahee, en skrivelse att de nästa dag skall inställa sig på polisstationen. Två jurister kopplades in, från Yesh Din[6] och Haqel[7] båda israeliska organisationer som ger rättshjälp åt palestinier.

På polisstationen informeras de om att Ibrahee skall böta 500 shekel (drygt 1000 kr) då mannen anmält Jamalat för att ha attackerat honom. Ibrahee vägrar att betala då hans dotter inte gjort något fel. För att Jamalat skall få lämna polisstationen måste Ibrahee skriva på en frigivningsorder som säger att Jamalat inte får besöka området där attacken inträffade på en månad.

Männen kommer från bosättningen Nof Nesher och ligger flera km från där Jamalat bor [8]. De kör ofta omkring i sina bilar i området. Jamalat är rädd och hennes syskon är rädda för att gå till skolan. De är rädda att möta männen igen.

– Jag var på vårt område! Jag var inte på mannens område som ligger långt bort. Varför kommer han hit? Han kör omkring i sin bil och kanske kör han på oss! Jag är också rädd för hundarna som han alltid har med sig.

Jag avslutar vårt samtal med att fråga vad som hänt med männen och vilket straff de fått. Ibrahee svarar att inget har hänt.

Ibrahee uppmanar oss:

– Sprid överallt vad vi berättat och varit med om!

Ibrahee visar oss var attacken mot hans 13 åriga dotter Jamalat skedde. Foto: Y. Dahlin.

Nor vid sitt hus i dalgången. Foto M. Johansson

Strax nedanför murarna till gamla stan ringlar sig Kidrons dalgång fram. Det är ett vackert område fyllt med grönska och en kontrast mot sandfärgen i stadsmuren. Vi står där nere och tittar på Olivbergets sluttningar och känner historiens vingslag som finns närvarande vart man än går i Jerusalem

– Det var i denna dalgång som det sägs att Jesus uppehöll sig berättar, Nor Amro.

Nor är karismatisk och ödmjuk och bor i ett halvt hus med sin mamma, bror, svägerska och brorsbarn. Israeliska myndigheter började riva halva huset utan förvarning en tidig morgon för snart två år sedan när hela familjen låg och sov. Nu bor familjen i det som återstår av huset. Nor berättar historien när vi hälsar på honom en fredag förmiddag. Han informerar oss om området och om framtiden på ett öppet sätt. Det märks att han har berättat sin historia många gånger tidigare, bland annat för följeslagare. När vi går ut visar Nor den delen av huset som förstördes och det syns tydligt att det var en stor del av huset som revs.

När Israel annekterade östra Jerusalem införde de israeliska lagar och vissa områden bebodda av palestinier planerades att istället bli nationalparker [1]. 1965 stiftades lagen ”Israeli Planning and Building Law” som reglerar byggnadstillstånd, alla byggnader utan tillstånd kan rivas. För att kunna ansöka om byggnadstillstånd måste man kunna visa att man äger marken. Enligt Norska flyktinghjälpen är 65 procent av östra Jerusalem oregistrerat. Att ansöka om att få ägarskapet registrerat för ett landområde kan innebära att man förlorar landområdet, därför avstår en del från att försöka. De som kan visa på ägarskap kan ansöka om byggnadstillstånd men det är nästan omöjligt för palestinier att få byggnadstillstånd i östra Jerusalem, och därför är det väldigt få som ansöker[2].

Utomhus visar Nor oss att Israel konfiskerade dalgången och halva vägen, som befolkningen använder dagligen, för cirka sju år sedan.

– Vi har bott här sedan 1950-talet och i kriget 1967 förstördes delar av huset. I dalen brukade barnen gå och leka, den är betydelsefull för oss. De plockade blommor där och den har en viktig historisk betydelse. Nu måste barnen leka på vägen och det är inte säkert.

Israel lanserade under 70-talet en plan att göra området runt gamla stan till en nationalpark och anslutande områden skulle användas till allmännyttan. I det området finns Nor Amros hus [3].

– Israel har aldrig byggt några grönområden eller använt marken till allmänheten i östra Jerusalem. De vill ha marken, säger Nor.

Innan vi går därifrån frågar Nor om vi kan komma tillbaka om något händer. Det lovar vi. Vi kommer att finnas där. Vi kommer att dokumentera vad vi ser och hör. Vi kommer att sprida kunskapen och berättelserna från ockupationen och hoppas att det är en faktor som bidrar till att ockupationen upphör.

Den förstörda delen av Amros hus. Foto M. Johansson

Sulaiman och Tuly berättar om sina personliga upplevelser för följeslagarna. Foto: K. Jonsson

Tuly Flint är en före detta israelisk soldat som var stationerad på Västbanken. Efter 16 år i armén lämnade han soldatlivet och gick med i Combatants for Peace.

– Jag tyckte själv att jag var en mänsklig soldat, jag begick inga övergrepp och jag uppmanade mina mannar att följa regler och behandla människor väl. Jag ville förändra systemet inifrån. Men det gick inte, och undan för undan växte insikten fram att våld aldrig fungerar för att lösa konflikter. Mitt engagemang i Combatants for Peace har varit en del i en slags läkningsprocess efter alla år i armén.

Idag har Tuly många palestinska vänner som han har fått genom Combatants for Peace. En av dem är Sulaiman Khatib, som också är med på mötet. Att det är äkta vänskap går inte att betvivla. De båda männen skrattar och skojar med varandra. De kramas och berättar att de alltid blir på så bra humör när de ses.

Sulaiman är en av grundarna av Combatants for Peace. Han är palestinier och satt fängslad i tio år efter att som 14-åring ha knivhuggit en israelisk soldat för att stjäla hans vapen. Under fängelsetiden var han med i flera hungerstrejker och upptäckte då ickevåld som metod. Han satt ofta i fängelsets bibliotek och studerade, och han började intressera sig för fienden, läste om judarnas historia och lärde sig hebreiska. Men det som verkligen fick honom att ändra åsikt om israelerna var när han såg filmen Schindler´s List.

– Jag insåg att jag hade misstagit mig på vem som är fienden. Jag hade trott att det var det israeliska folket, men nu förstod jag att vi har en gemensam fiende: hat och rädsla. Om vi kunde förena oss mot dessa fiender så skulle vi tillsammans kunna få ett slut på konflikten.

Combatants for Peace var till en början en organisation bestående av före detta israeliska soldater och palestinier som tidigare kämpat med vapen. Idag kan vem som helst vara med. En av de viktigaste aktiviteterna är att föra samman israeler och palestinier i grupper där de får en chans att lära känna varandra. Man håller också föreläsningar för allmänheten, gör studieresor och politisk teater. Och varje år arrangeras en israelisk-palestinsk minnesdag för alla konfliktens offer.

Hur den konkreta politiska lösningen ska se ut vill inte Tuly och Sulaiman uttala sig om. Det finns många möjliga lösningar på det, säger de. Det viktiga är att skapa dialog mellan israeler och palestinier och att få ett slut på konflikten.

Strax innan mötet är slut frågar en av följeslagarna om det har någon betydelse att vi följeslagare finns på plats.

– Ni är oerhört viktiga, svarar Tuly. Soldaterna tycker att det är mycket jobbigt att ni är där och kollar hur de sköter sitt jobb. Och det får dem att inte begå övergrepp.

Dokumentären ”Disturbing the Peace” från 2016, handlar om Combatants for Peace. Bild: Combatants for Peace (c)

Safa’ Abu Assab som arbetar på Diakonia i Jerusalem. Foto: J. Schulze

Jag är i Jerusalem och tillsammans med mina svenska följeslagarkollegor besöker jag Safa’ Abu Assab som arbetar som programansvarig på biståndsorganisationen Diakonia.
Diakonia bärs av kristna värderingar och arbetar tillsammans med lokala samarbetsorganisationer för en varaktig förändring för de mest utsatta människorna i världen. Diakonia finns i drygt 30 länder och utgör tillsammans med flera hundra samarbetspartners ett världsomfattande nätverk [1].

I Israel och Palestina samarbetar man med ett 40-tal organisationer och samarbetspartners i Östra Jerusalem, Gaza och på Västbanken. Man fokuserar på att arbeta med att öka respekten för mänskliga rättigheter, med fred och säkerhet, att stärka lokaldemokratin samt att arbeta med de många olika aspekterna av fattigdom som finns. De mest utsatta grupperna är flyktingar, personer med funktionshinder, kvinnor, barn och ungdomar och dessa står därför ofta i fokus för Diakonia och deras samarbetsorganisationers arbete [1].

Det första jag ser på väggen när jag kommer in på kontoret, som ligger i ett relativt nybyggt hus, är en affisch med texten ”Collective punishment is a war crime”. En mening som jag sorgligt nog verkligen tycker beskriver situationen i Palestina. Safa’ har arbetat på Diakonia i 19 år. Hon har också studerat på Hebrew University i Jerusalem och i Storbritannien. Safa’ berättar att hon var den första palestinska kvinnan som läste på Hebrew University på doktorandnivå. För att göra det var hon tvungen att lära sig hebreiska. Hon har också doktorerat i internationella relationer i England och arbetat som assistent åt Hanan Ashrawi, den första kvinnan som valdes till det palestinska nationella rådet för mänskliga rättigheter [2]. Jag förundras över Safa’s styrka och målmedvetenhet när hon berättar om sin utbildning och sitt arbete och hon säger att hon vill arbeta för rättvisa och fred, för att människor ska bli fria. Utmaningen för hjälporganisationerna i Israel och Palestina är att många organisationer är förföljda och att israeliska myndigheter vill stänga ner organisationerna som försöker hjälpa utsatta människor, säger Safa’. Hon berättar också att de därför ofta måste arbeta underjordiskt tillsammans med organisationerna för att inte bli störda av polisen. I Gaza är det svårt att jobba eftersom att det är svårt att få tillstånd att åka dit.

– Att bli störd i sitt arbete är en utmaning och man måste vara tuff och våga, säger Safa’, man måste vara sann mot sig själv och följa sin inre kompass, även om det ibland är väldigt, väldigt tufft.

Arbetet på Diakonia är väldigt varierande eftersom att man jobbar med lokala organisationer. I Palestina har man skapat specifika program med fokus på internationell humanitär rätt, stöd till organisationer från civilsamhället och humanitärt arbete där man bland annat arbetar med att stötta människor med speciella behov och funktionshinder, berättar Safa’. Man arbetar också med att hjälpa människor att komma ur arbetslösheten.

– Vi försöker hjälpa unga människor mellan 18-25 att hitta jobb bland annat genom egenföretagande. Arbetslösheten i Palestina är stor och befolkningen är ung. Främst är det många kvinnor som är arbetslösa [3].

Förutom arbetet på Diakonia ger Safa’ kurser i internationella relationer på ett av Jerusalems universitet.

Diakonias skylt utanför kontoret i Jerusalem. Foto: J. Schulze

Akram Atallah Alayasa tillsammans med följeslagarna. Foto: K Jonsson

Militären gör raider i palestinska byar för att gripa människor både på dagen och natten. Foto: K Jonsson

– Sedan ockupationen inleddes 1967 har runt en miljon palestinier arresterats av israelisk militär. Det betyder att det rent statistiskt finns ett fall i varje familj, säger Akram Atallah Alayasa, ansvarig för internationella relationer på Commission of Detainees and Ex-Detainees Affairs, när följeslagarteamet besöker honom på hans kontor i Ramallah.
Kommissionen, som är en del av den Palestinska Myndigheten [1], har bland annat till uppgift att bistå med rättshjälp och med ekonomisk hjälp till de fängslades familjer.

Akram visar oss mycket statistik. Idag sitter ungefär 6500 palestinier fängslade, 57 av dem är kvinnor, 350 är barn [2]. Det finns 450 ”administrative detainees”, vilket innebär att en person hålls fängslad och att det finns en hemlig akt med bevis som endast domaren får se. Den fängslade vet inte hur långt straffet blir utan varje halvår bestämmer domaren om det blir förlängning eller inte [3]. Men vi pratar också om enskilda fall, vilket får mig att tänka på Muhammed, en ung palestinsk man som greps för några veckor sen och som vi träffade när han hade frigetts.

– De kommer på nätterna eftersom de då kan gå in ostörda i byn, sa Muhammad. Om du inte öppnar dörren direkt så slår de in den. Till oss kom de halv ett på natten och de tog både mig och min pappa. Jag förstod ingenting och jag visste inte vad de anklagade mig för.

Muhammad bakbands och togs till en israelisk bosättning och sen till en militärförläggning. Efter fyrtio dagar och nio förhör släpptes han mot borgen. Men domstolen kan kalla honom till nya förhör när den vill så länge förundersökningen pågår. Muhammad fick till slut veta att han är anklagad för att ha försökt döda en bosättare under ett tumult i hans hemby. Han säger att det inte finns några bevis mot honom och att gripandet är en del av militärens strategi för att skrämma och trakassera befolkningen.
Eftersom Västbanken är ockuperat av Israel lyder området under militära lagar och alla döms i militärdomstolar [4]. Men detta tillämpar Israel enbart för palestinier. Israeliska bosättare, som ju enligt artikel 49 i Genèvekonventionen befinner sig olagligt på Västbanken, döms i vanliga civila domstolar i Israel. Palestinierna placeras dessutom ofta i fängelser i Israel, vilket är ett brott mot artikel 76 i Genèvekonventionen, som säger att fångar inte får tas ut från det ockuperade området [5].

– Men jag ska fortsätta mina juridikstudier vad som än händer. Jag var tvungen att kontakta Internationella Röda Korset för att få ett intyg på att jag suttit fängslad, eftersom jag missade sluttentamen i december. Men tack vara intyget kommer jag att få göra om tentan, berättar Muhammed.

Trots Muhammads svåra situation är han inte uppgiven utan utstrålar envishet och tillförsikt om att han en dag blir klar med sina studier och kan börja jobba som advokat och hjälpa fängslade palestinier.
Muhammad heter egentligen något annat men vill inte att vi publicerar hans riktiga namn.

Zafer berättar för följeslagarna om hur han attackerades av bosättare. Foto: K.Jonsson

En månad senare när vi åter besöker Zafer har svullnaderna lagt sig och de yttre såren läkt. Men han går inte längre ut ensam med fåren och när han mjölkar har han alltid mobiltelefonen i ena handen.

– Jag är rädd för att bosättarna ska komma tillbaka, så jag är alltid beredd att ringa efter hjälp. Idag såg jag två stycken där uppe på kullen, säger han och pekar upp mot bosättningen som bara ligger femhundra meter bort. Men jag har satsat mycket på att få igång min affärsverksamhet. Jag tänker kalla den Mountain Sheep Cheese.

Zafer är inte den enda vi har träffat som har blivit attackerad av bosättare. Vi har besökt familjer vars hus attackerats av stenkastning så att inte ett enda fönster varit helt. Vi har träffat bönder som fått sina olivträd förstörda, som attackerats med stenar när de har plöjt sin mark och som blivit slagna med järnrör när de jobbat med att sätta upp staket. Inte ens skolbarnen undgår bosättarvåldet. En av skolorna vi besöker attackeras regelbundet av stenkastande bosättare och skolan har varit tvungen att bygga en mur för att skydda sig. Aggressiva bosättare är inget nytt fenomen, men enligt statistik från FN-organet OCHA har antalet attacker hittills i år fördubblats jämfört med förra året [1].

De israeliska bosättningarna började efter sex-dagarskriget 1967 då Israel ockuperade Västbanken, Gaza och östra Jerusalem [2]. Sedan dess har antalet bosättningar ökat varje år och idag kontrollerar bosättarna hela 40 procent av marken på Västbanken [3]. Det finns runt 200 bosättningar på Västbanken och östra Jerusalem, varav 127 är officiellt erkända av den israeliska staten, och det bor nästan 600 000 israeliska medborgare i dessa [5]. Detta trots att det enligt artikel 49 i Genèvekonventionen är förbjudet för en ockupationsmakt att flytta sin befolkning till det ockuperade territoriet [4].

Den lilla byn Yanoun, där mitt följeslagarteam bor, är totalt omringad av bosättare. Vi ser dem varje dag uppe på kullarna runt oss. De är bönder precis som palestinierna i vår by, men det finns andra bosättningar som är som vilket samhälle som helst och vars invånare ofta pendlar till Jerusalem eller Tel Aviv för att arbeta. Anledningen till att vi bor just i Yanoun är att bosättarna 2002 tvingade bort byborna med våld i ett försök att ta över deras mark. Men tack vare närvaro av internationella följeslagare kunde familjerna flytta tillbaka, och de har nu bott här i flera år utan större problem [6]. Men situationen är fortfarande osäker och alla vi pratar med säger att utan internationella följeslagare skulle de inte kunna bo kvar.

Bosättningar uppe på kullarna omringar dalen där Yanoun ligger. Foto: K.Jonsson

PMRS Mobila Hälsoteam i Tarrama, Hebrondalen. Foto: Y. Dahlin

Det är lördag morgon. Jag och min kollega har rest tidigt till Hebron för att möta upp med Palestine Medical Relief Society för en dag tillsammans med ett av deras mobila hälsoteam [1]. Vi träffas på deras kontor där det pågår intensiva förberedelser tillsammans med volontärer att packa bilen och förbereda för avfärd.

Vårt team inkluderar en manlig ambulansförare, en kvinnlig lab tekniker, en kvinnlig sjuksköterska, två manliga läkare där båda har studerat medicin utomlands, en i Ukraina och en i Egypten och så har vi den kvinnliga doktorn som vi kommer att följa. Hon heter Shatha Al-Lahham, är 27 år och är född och uppvuxen i Dheisheh flyktingläger som etablerades 1949 och ligger längs huvudgatan i Bethlehem [2]. Hon har studerat medicin i 7 år i Egypten.

Idag skall den mobila kliniken besöka Tarrama som ligger söder om Hebron [3]. Lokalen som kliniken använder ligger i bottenvåningen av moskén. Teamet har i snitt runt 60 patienter per dag. Vi har tillåtelse att vara med under konsultationerna vilket innebär att vi får möjlighet att samtala med Shatha mellan patienterna.
Palestina har lyckats bra med immunisering, idag blir inte folk sjuka i polio eller TB, inte heller i mässlingen [4]. De vanligaste hälsoproblemen i området är kroniska sjukdomar som diabetes och högt blodtryck [5]. Dessa är vanliga både bland mycket fattiga och i områden där människorna har en högre levnadsstandard. Den vanligaste orsaken är stress och ofta leder detta till olika hjärtproblem.

– Palestinierna är stresskungar! säger Shatha och berättar att ockupationen är en av de stora underliggande orsakerna [6].

Hon fortsätter och säger att de enkla förhållandena som många i området lever under innebär luftvägsproblem, infektioner och järnbrist, speciellt bland barnen [7]. Bristen på vatten skapar stora problem bland kvinnorna [8]. Hygienen blir bristfällig. Kvinnorna arbetar för sina barn, sin man, djuren och hemmet och har därför inte tid för sig själva. Flickors mentalitet är formad för äktenskap och barn – det blir inga fler drömmar. Ockupationen och dess konsekvenser, tillsammans med traditionella patriarkala värderingar är grogrunder för våld i hemmet. En del män tror att de är fysiskt starkare och kan använda den styrkan på kvinnorna. Där finns också ett psykologiskt våld som ibland kan vara nog så smärtsamt [9].

– Jag arbetar mycket med förebyggande åtgärder på många olika områden med undervisning både för kvinnor och män, säger Shatha, och jag ser positiva resultat av vårt arbete.

Shahi säger ”de lever i brist på allt” och nämner att det inte finns några offentliga trädgårdar eller lekområden i städerna. Hon beskriver att ockupationen och våldet påverkar deras liv både fysiskt och psykiskt. Det innefattar bland annar beskjutningar, arresteringar, brist på tillgång till vatten och el. Hon upplever att det känns som att sitta i ett fängelse.

Jag frågar om vilka drömmar hon har:

– Jag älskar Palestina! Jag vill arbeta, leva och bo här även om våra problem är så stora. Ockupationen begränsar våra drömmar och möjligheter. Vi väntar! Som läkare är jag bara tillåten att specialisera mig inom några områden. Jag kan t.ex. inte specialisera mig inom dermatologi, ögon, eller öra-näsa-hals. Detta är specialiteter där man kan tjäna stora pengar och där specialiseringen är relativt snabb så israelerna vill inte att palestinierna skall arbeta inom dessa områden.

Min sista fråga är en klassiker. Du är 27 år och har fortfarande inte familj i en kultur där giftermål och barn är vanligt bland unga…

– Mina föräldrar skulle aldrig tvinga mig att gifta mig så när andra frågar svarar jag ”Jag är vacker, utbildad och en stark kvinna, Jag är överkvalificerad!”

Vi får ett gott skratt tillsammans och jag undrar vad det månne bliva av Shahi i framtiden.

Dr Shatha delar information mellan patienterna i Tarrama, Hebrondalen. Foto: Y. Dahlin

Gravplats mellan flyktinglägret Aida och muren där det ligger rester från ljudbomber och tårgas. Foto: C. Davidsson

Bara några dagar efter att jag anländer till Betlehem möter vårt team upp gräsrotsorganisationen Wi’am för att sedan gå mot flyktinglägret Aida. Wi’ams olika program fokuserar på barn, ungdomar, kvinnor, ickevåldsmotstånd, hantering av trauma och medling [1]. De arbetar med att utveckla relationer, konflikthantering, främja fred, skapa ett accepterande och deltagande samhälle med demokratiska normer och värderingar [2].

På Wi’ams bakgård ligger en lekplats för barnen i området och som används flitigt under Wi’ams sommarläger [3]. På andra sidan lekplatsen ser jag muren och i ögonvrån ser jag ett vakttorn och vattenkanon. Tareq Zoughbi som håller i mötet förklarar att vattenkanonen används för att spruta skunkvatten ner på vägen utanför vid sammandrabbningar. Tårgas som också används vid sammandrabbningar drabbar, enligt en studie [4], flyktinglägren på Västbanken i stor utsträckning vilket har stor påverkan på människors hälsa [5].

Längs gatorna på väg till flyktingslägret Aida ser vi både målningar och texter som handlar om fred och ockupationens historia. Precis innan flyktinglägret passerar vi en fotbollsplan där barnen brukar vistas och bakom den ser jag den höga muren och ytterligare ett vakttorn. Tareq förklarar det jag precis har uppfattat, nämligen skyddsnätet ovanför fotbollsplanen där det ligger brukade ljudgranater och tårgasburkar.

– Tårgas och ljudgranater påverkar fortfarande barnen som är på fotbollsplanen, men de faller inte lika nära barnen nu som innan, säger Tareq på Wi’am.

Nätet gör att barnen lättare kan ta sig ut från fotbollsplanen till säkerhet när detta inträffar. Ja, det var just det, NÄR och inte OM.

På väg tillbaka från flyktingslägret Aida passerar vi en gravplats och mellan gravstenarna ligger det också bitar av granater och tårgasburkar. Gravplatsen ligger nämligen mellan muren med ett vakttorn och flyktinglägret. Tareq berättar att Wi’am gör städinsatser för att hålla den fri från farliga föremål som kan skada de som besöker en grav.

Gatorna vi precis har vandrat på är centralt belägna i Betlehem och tillhör stadens vardag. Det går inte en dag utan att jag påminns om ockupationen i möten med människor och miljön i samhället, men det går inte heller en dag utan att jag möter människor och organisationer som arbetar för fred och ett slut på ockupationen.

Skyddsnätet som satts upp ovanför fotbollsplanen för att skydda barnen från ljudbomber och tårgas. Foto: C. Davidsson

Ingång till flyktinglägret Aqbet Jabr i Jeriko. Nyckeln är symbolen för de palestinska flyktingarna och deras vilja att återvända. Foto: K. Sumic

På Västbanken finns 19 flyktingläger med ungefär 800 000 palestinska flyktingar registrerade hos FN-hjälporganet UNRWA som tillhandahåller stödverksamhet i lägren [1]. Flyktingarna som bor i dessa läger har flytt hit i två stora utvandringsvågor; efter kriget 1948 och efter kriget 1967. Följeslagare placerade i Jeriko besöker regelbundet de två flyktinglägrena som finns i den äldsta staden i världen för att dokumentera och bära vittne till palestiniernas berättelser och för att visa solidaritet.

Oavset vem av flyktingarna man samtalar med börjar de alltid sin berättelse år 1948 – det är då allt började, det ar då Al Nakba, (”Katastrofen”) inträffade [2]. Den 15 maj i år blir det 70 år sedan den dagen, men för palestinierna som bor på flykt eller i exil känns det som igår. Den stora katastrofen ligger som ett svart täcke över palestiniernas öde och minnet på de historiska händelserna hålls levande från generation till generation.
Mittemot mig sitter Yousef Manasra, en trött man med fårat ansikte, som är ordförande i kommittén i flyktinglägret Ein es Sultan. Direkt i början av vårt möte utropar han:

– Det är en svart dag för oss den som kommer. Det är den svartaste dagen för oss! Men en vacker dag kommer vi att återvanda till våra hem, jag vet inte hur men vi kommer tillbaka!
Han förklarar att hans folk inte längre litar på nagon när det kommer till den känsliga frågan om återvändande: den palestinska administrationen visar inga tecken på att den tar frågan på alvar, den israeliska staten vägrar ens diskutera frågan och det internationella samfundet är tandlöst. [3]

Ein Sultan-lägret har under decennier bytt skepnad och husen har byggts om, till den grad att platsen liknar mer en förfallen stadsdel än ett instängt och isolerat läger. Det finns många stora utmaningar för flyktingarna, exempelvis saknas det fortfarande avloppssystem, ytor för fysiska aktiviteter och lekplatser, det är trångbott och unket. Den israeliska militären stormar ibland in på natten för att göra räder och arrestera folk. Bland flyktingarna i lägret hörs att de har betalat ett dubbelt pris – de är statslösa och befinner sig under ockupation.

Båda lägren i Jeriko är av öppen karaktär vilket innebär att även andra människor i nöd har sökt sig hit och brukar lägrets tjänster som sjukvård och skola. På sistone har flera beduinfamiljer fördrivna från sina hem i Jordandalen hittat sitt nya hem här. De är offer för ännu en tvångsförflyttning som äger rum nu, år 2018, och som följeslagare följer noga. Följ våra reserapporter för att veta mer om detta.

Historien upprepar sig i dessa natursköna trakter som inrymmer lika mycket lidande som livsglädje. Ett folk firar sitt land efter sekler av förföljelse. Och dessa dagar fortsätter man att fira i Israel, i de israeliska bosättningarna på Västbanken och i västra Jerusalem. Samtidigt gör sig folk redo att sörja, både på gator och i flyktingläger runtom Västbanken och i östra Jerusalem.

Det sörjs och det firas. Det firas och det sörjs.

Ett gammalt fotografi i Ein es Sultan flyktingläger från 1948. De första flyktingarna bodde i tält. Det var först på 1960-talet som tälten ersattes av betonghus. Foto: K. Sumic

Palestinska demonstranter samlas till bön som en del av en ickevåldslig aktion. Foto: J. Lämås

Jag kommer från en stad där traditionen av första maj är stark. En stad där människor alltid varit bra på att samlas och säga ifrån när det är något de tycker är orättvist eller fel. Rätten att demonstrera, att samlas och offentligt utrycka sina åsikter, sina tankar eller sin ståndpunkt är del av den svenska grundlagen [1]. Det är också en mänsklig rättighet enligt FN:s deklaration över de mänskliga rättigheterna, de universella rättigheter som anstiftades för att gälla alla människor och som var och en av världens stater uppmanas att respektera och sträva efter att uppfylla [2].

Ingen har väl undgått de senaste rubrikerna från Gaza och hur obeväpnade demonstranter beskjutits av israeliska prickskyttar [3]. Också på Västbanken är demonstrationer vanligt återkommande. Men att som palestinier demonstrera är förenat med betydligt fler risker och allvarligare konsekvenser än vad du och jag möter när vi går i tåg under första maj.

Enligt israelisk militärlag, den lag palestinier på Västbanken lyder under, är det förbjudet att som palestinier samlas i större folksamlingar, att gå med flaggor, banderoller, politiska symboler, att hålla publika tal eller att offentligt utrycka sina åsikter utan tillåtelse från den israeliska militären [4].

I slutet av februari i år pågick en längre kampanj där flera organisationer som vi möter i Hebron anordnade ickevåldsliga demonstrationer i protest mot hur Hebron blir mer och mer avskuret för de palestinier som bor där [5]. Det var fredliga protester med flaggor, banderoller och slagord mot ockupationen och den ohållbara situation som råder för de människor vars liv och vardag den begränsar.

Jag minns framför allt en fredag då vi var närvarande för att övervaka en av demonstrationerna. Men gruppen av demonstranter hann inte långt innan de möttes av beväpnade israeliska soldater. Det som hände sen är det jag kommer att minnas. Nyss hade ljudbomberna avfyrats runt dem för att få demonstranterna att skingras, ändå stod gruppen av palestinier kvar. I en gemensam rörelse la de sedan ner sina flaggor på marken och omvandlade dem till bönemattor. Så tystnade de, samlades och bad. Sekunder av förvirring uppstod och plötsligt visste de unga soldaterna inte längre hur de skulle bemöta de bedjande människorna framför sig. Ickevåldet hade genomslagskraft, det blev ett maktskifte. Om än bara för den stund bönen varade.

Det kan verka som en självklarhet att vi i vårt land kan höja våra röster när mänskliga värden behöver försvaras. Under ockupation är det varken självklart eller accepterat. Rätten att protestera är lika mycket en kamp i sig som kampen om ett liv i frihet och fred.

Att protestera på Västbanken är inte tillåtet utan godkännande av israels militär. Foto: J. Lämås

Bild som militärdomstol anser vara Malek. Enligt Malek är det inte han. Foto: N Lundh

Malek Al – Jabari är 14 år och har nyligen blivit frisläppt ur israeliskt fängelset. Han anklagades för att ha kastat sten på en israelisk soldat och häktades en vecka efter händelsen. Enligt Malek själv måste militären tagit honom för någon annan eftersom han inte ens var där när det hände. Eftersom han inte hade mer bevis än sina ord fick han sitta häktad i sex timmar och bli förhörd innan han fick två månaders fängelsestraff.

När vi frågar hur han blev behandlad under häktningsperioden svarar han:

– Jag blev slagen och fick ingen mat på hela dagen. Att inte ha någon energi i kroppen och bli förhörd gör att man förlorar verklighetsuppfattningen. Jag skrev under ett papper på hebreiska som jag inte förstod, jag ville bara därifrån.

Organisationerna Defense for Children International Palestine [1] och Military Court Watch [2] har flera vittnesmål om att barn får påtryckningar om att skriva under på hebreiska, ett språk som de inte behärskar.

Maleks mormor tillägger att detta är en strategi från den israeliska militärens sida, att låta barn erkänna något som de inte gjort. Maleks mormor fortsätter att prata och säger:

– Vi lånade pengar från olika familjer i kvarteret för att betala borgen. Hade vi inte betalat borgen hade Malek fått sitta sex månader i fängelse istället för två. Vi har inte mycket pengar och nu är vi skyldiga släkt och grannskap pengar. Mycket pengar.

Hebron är indelat i områdena H1 och H2. H1 ligger i område A som kontrolleras fullt ut av Palestinsk myndighet medan H2 är en mix av område B och C som är under israelisk säkerhetskontroll [3]. Malek bor i H2 och är därför under israelisk militärlag. Enligt israelisk militärlag kan palestinska barn från 12 år och uppåt lagföras inför militärdomstol. En 14-årig palestinier kan få upp till 12 månaders fängelsestraff [4][5]. Enligt organisationen Military Court Watch är det omkring 1000 palestinska barn per år som blir häktade [6]. Bara under första kvartalet 2018 var det fler än 300 palestinska barn som blivit häktade av israelisk militär [7], oftast för att ha kastat sten mot militär.

Malek Al – Jabari till vänster tillsammans med sin mormor som vill förbli anonym. Foto: N Lundh