I väntan vid vägspärren. Foto: M. Johansson

2002 började Israel bygga en mur runt delar av Västbanken som en reaktion på palestinska attacker. Muren går på vissa ställen igenom samhällen, bland annat i östra Jerusalem.[1]. Personer, framförallt boende i palestinska områden som tillhör Jerusalems kommun kan inte ta sig till centrala delar av Jerusalem utan att passera muren och många måste eftersom de jobbar i Jerusalem. En av de största övergångarna i Jerusalem där människor kan passera är vägspärren i samhället Qalandia. I bussarna som kör dit är det endast palestinier som måste stiga av. En asfalterad väg inramad av korrugerad plåt på sidorna, som ska skydda mot vind, leder fram till en enkel byggnad. På många håll är plåten sönderslagen och vinden viner genom. Byggnaden består av tre väggar och en kortsida som fungerar som ingång. Under taket i skydd från vädret brukar en man med mjuk röst leda morgonbönen som cirka tio personer brukar delta i. Vissa dagar ringlar kön lång utanför byggnaden och andra dagar är det bara en kort kö. Det går aldrig förutspå hur kön kommer se ut och många jag har träffar berättar att de därför försöker ha en till två timmar på sig att passera vägspärren. Alla står och köar för att komma genom de tre vändkorsen i byggnadens ena långsida men innan dess måste alla passera genom en gång där två personer i bredd får plats. Utrymmet är även begränsat på höjden. Cirka två meter ovanför marken är ett grovmaskigt stålnät placerat toppat med taggtråd. Efter vändkorsen finns fem gångar som leder fram till ytterligare ett vändkors, en scanningsmaskin samt efterföljande passkontroll. Många springer för att komma till den bästa kön och ibland går det på långt avstånd höra gränspolisens röster inifrån de burar där de sitter och kontrollerar passen och tillstånden. Gränspolisen stänger vändkorsen med jämna mellanrum och hanterar på det viset flödet av människor.

En dag när vi följeslagare kommer till Qalandia upplever vi att det är mycket folk, det går sakta och frustrationen blir efter ett tag påtaglig. Vi ställer oss i kön, för att se hur lång tid det tar att passera vägspärren. Vi är inte de enda som delade upplevelsen av att det går sakta för plötsligt ser vi kön försvinna framför oss. Det visar sig att köande personer tappat tålamodet tryckt på mot det första vändkorset för att komma snabbare fram och jag ser människor trängas i de tre gångarna. En del försöker klättra och hoppa men taggtråden förhindrar dem. En del är sena till jobbet. Det är här jag träffar Mohammed Tahah som sager:

– Alla vill till jobbet och detta är en konsekvens av ockupationen.

Israel har ockuperat Västbanken och östra Jerusalem sedan 1967. Lite senare samma morgon i kön fram till säkerhetskontrollen börjar en man vaja, tappar balansen och två män handlar kvickt och tar emot honom. Jag står precis bakom när de lägger ner honom på marken och han tar sig för bröstet. Jag böjer mig ner, han andas och är vid medvetande så jag backar och låter andra prata med honom. Han skriker ut sin ångest och verkar vara i stor smärta. Någon skriker till gränspolisen att komma dit, efter ett tag kommer fem uniformerade och föser bort väntande människor och öppnar efter vad som känns som en evighet en extra grind för att mannen ska kunna bäras ut. Mannen bärs ut av andra väntande med flera gränspoliser vid sidan av dem. Men vi som följeslagare får inte komma med. Vi vet inte vad som hände därefter. Vi hörde ingen ambulans under de femton minuter vi stod i kö tills vi själva passerat den sista delen av vägspärren och ingen utanför har sett mannen eller ambulansen.

Dessa människor jag träffar måste ofrivilligt stå i kö vid en vägspärr för att ta sig till jobbet eller sjukhuset. De är osäkra på hur lång tid det kommer ta och om de kommer att beviljas eller nekas inträde i Jerusalem. Detta är livet under ockupation för vissa av de människor jag träffat.

Vid humanitära porten. Foto: M. Johansson

Utsikt över stadsdelen Silwan i östra Jerusalem. Foto: M. Johansson.

När solen skiner över stadsdelen Silwan hade det kunnat vara en pittoresk bergsby i ett mellaneuropeiskt land. Samhället Hizma är tvärtom, beläget på en höjd med utsikt över jordbruksmarker. Hizma och Silwan ligger på Västbanken i de områdena som är ockuperade av Israel. På håll är båda stadsdelarna så vackert belägna att det kan det vara svårt att få ihop bilden av områden som är svåra att leva i. En anledning till att befolkningen där har det svårt är att ockupationsmaktens säkerhetsstyrkor ofta är närvarande både på dagen och på natten. Organisationen Breaking the silence, vars mål är att ockupationen ska upphöra, samlar in vittnesmål från före detta militärer och gränspoliser. Vittnesmål som visar hur den palestinska civilbefolkningen blir godtyckligt gripna och utsatta för våld i de ockuperade områdena[1] [2].

Borgmästaren i Hizma, Samar Deif-Allah Salah Addin, berättar att det sitter mellan fem och tio barn från stadsdelen i fängelse. I Hizma träffar vi Suleiman Askar som är farfar till Tahrir, 13 år. Tahrir greps i hemmet i gryningen och har varit frihetsberövad i två dagar anklagad för att ha kastat sten.

– Vi försökte att få soldaterna att inte gripa honom eftersom han bara är 13 år, säger farfadern.

Tahrir blev förhörd utan att ha sin familj eller advokat närvarande och familjen har ännu inte fått träffa honom. Enligt barnkonventionen får fängslande av barn endast ske som en sista utväg. Barn har rätt att träffa sin familj och ska snarast ha tillgång till ett juridiskt biträde [3].

Jag får av olika personer berättat för mig att det är vanligt att barn, framförallt pojkar i ungdomsåren blir gripna en del flera gånger om. I Silwan träffar jag Hanadi som har tre söner i åldrarna nitton, fjorton och tretton. Hennes äldsta son har blivit gripen tretton gånger och hennes fjorton-åriga son var elva år första gången han greps. Hon vill inte låta dem gå ut längre för hon vill inte att de ska gripas igen. En vecka efter att jag varit och hälsat på familjen får jag reda på att hennes äldste son har blivit frihetsberövad för tjugonde gången. De är inte ovanligt enligt organisationen Addammer greps 1138 barn i östra Jerusalem år 2017 [4].

Det finns inte så många ställen att leka eller umgås på för barn i östra Jerusalem. Därför blir gatan barnens lekpark och ungdomsgård och risken för konfrontationer med polis och militär är stor. I Silwan öppnade 2016 en ungdomsgård. När jag besöker ungdomsgården är det många barn, allt från små barn till ungdomar. De spelar trummor, bordtennis, dataspel eller ritar. Jag talar med Adam, Marwa, Sadin och Darin. De säger alla att de inte är rädda för militär och polis och trots att de har de en tydlig uppfattning varför polisen och militären är i Silwan.

– Polisen vill skapa problem säger Marwa, nio år.

– Det är på grund av ockupationen säger Adama, nio år

Darin, nio år, berättar också att polis och militär är där för att göra dem arga. Hon träffades i benet av en distraktionsgranat för en vecka sedan.

– Det var inget särskilt, men det gjorde ont, säger hon.

Ansvarig för ungdomsgården är Jadallah, som sager:

– Vi måste ge våra barn en framtid och vi vill att deras energi ska omsättas till något gott och inte till aggressioner. På gatan kan de råka illa ut.

Jag ser på barnen och ungdomarna att det finns mycket glädje men också erfarenheter och minnen som barn inte borde uppleva. Barnen har en tuff attityd och vilken bild de har om sin framtid och omgivning är väsentlig.

Ungdomsgård i Silwan. Ungdomar som spelar trummor i bakgrunden stadsdelen Silwan. Foto: M. Johansson

Den blockerade vägen in till Shoshahla, Foto: C. Davidsson

Byn Shoshahla, belägen nära Betlehem, var under flera år öde och har en bosättning precis intill sig. Människor som en gång bodde i byn tvingades av den israeliska militären att lämna byn efter 1967, den sista boende lämnade byn 1985. Men under 2015 bestämde sig en eldsjäl att återvända till byn, till sitt hem och sin mark, han heter Mohannad Sahla.

Mohannad arbetar med att renovera byggnaderna som en gång var familjens hem. Familjen har länge haft ärenden i domstolen om ägande av marken samt en order om att de inte får bygga på marken vilken är lokaliserad i område C. Västbanken är uppdelad i tre områden som benämns som område A, B och C, ca 300 000 palestinier bor inom område C som är under fullständigt israelisk kontroll [1]. Då familjen har alla korrekta dokument och tar alla ärenden genom domstol med en advokat så har familjen hittills lyckats stanna på området. Detta har gjort att även tre andra familjer arbetar på att återvända till byn, vissa sover nu där några nätter i veckan.

Efter att vi har fått information om att militären har blockerat den enda vägen som leder upp till byn åker vi idag till Mohannad och hans familj på besök. När vi stiger ut ur bilen längs vägen hinner vi knappt påbörja vår vandring till byn innan en annan man känner igen följeslagarvästen vi har på oss och hoppar ut ur sin egen bil för att tala med oss. Denne man förklarar att även hans by har drabbats av blockad av den väg som leder upp till den byn, precis som i Shoshahla. Vi får kontaktuppgifter till en person som talar engelska som vi kommer kontakta för mer information om händelsen för att se om vi kan besöka byn vid senare tillfälle.

Nu klättrar vi upp för kullen då vi inte kan använda den vanliga vägen. Det är branta backar och lös mark som gör det svårt att ta sig upp. Väl uppe vid byn och Mohannads hus möter vi hans far Saad Sahla som sätter sig ned med oss och berättar. För två veckor sedan kom militären och placerade stora stenblock vid ingången till vägen vilket omöjliggjorde för familjen och de andra boende att ta sig till byn. De boende lyckades skapa en väg runt blocken då de gick att rucka på, detta ledde till att militären kom för två dagar sedan, grävde upp vägen och satte dit fler stora stenar. Vägen är nu obrukbar och familjerna måste ta sig in och ut från byn samma väg som vi klättrade på eller gåendes längs den förstörda vägen som är mycket längre.

– När militären blockerade vår väg vid ett tidigare tillfälle så upptäckte Mohannad det när han skulle köra sin dotter till skolan. Mohannad körde då sin bil till vägen som leder in till bosättningen och blockerade den med sin bil och sa att han tänkte stå där tills de hade tagit bort spärren på vägen till Shoshahla. Det slutade med att en bulldozer kom och öppnade vägen igen och Mohannad körde hem. Det är som att leka katt och råtta. – berättar Saad genom en tolk.

Saad berättar även att familjen genom lag har bevisat att marken är deras, att militären försvårar resan in till byn med blockering av vägen – tror Saad är deras sätt att försöka få familjerna att tröttna på tillvaron i byn och återigen lämna området. Familjen tänker inte lämna området, de kämpar genom lagen för att få återvända och stanna, för att få fler familjer att flytta tillbaka hem.

Saad och följeslagare sitter ner och pratar vid deras hem, Foto: C. Davidsson

Ali Mohammad Jeddah utanför sitt gatukontor vid Damaskus Gate. Foto: K. Sumic

Jerusalem är en stad under hårt tryck. Det är väldigt svårt att hitta palestinier bosatta i Jerusalem [1] som vill ställa upp för en intervju och exponera sig i media. De uttrycker rädsla för att anklagas av israeliska myndigheter för regimkritik eller för anti-israeliska aktiviteter i vilket fall de riskerar att förlora uppehållstillstånd och utvisas till Västbanken [2]. Ali Mohammed Jeddah har nått en så hög ålder och har en så respektabel ställning bland den palestinska befolkningen att han inte räds att tala öppet om dagens prekära situation.

Ali är född i Jerusalem och tillhör den andra generationen av afropalestinier som bor på Västbanken. Hans far, som var från Chad, gjorde en pilgrimsresa till Mecca och därefter stannade han till i Palestina där han gifte sig och bildade familj. Det finns inga officiella siffror, men enligt Ali rör det sig sammanlagt om 600 000 afropalestinier i hela Västbanken och runt fyrtio familjer, motsvarande 280 individer, enbart i Jerusalems Gamla stad. Dessa familjer kommer ursprungligen från fyra afrikanska länder – Chad, Nigeria, Senegal och Sudan – och bor i det så kallade afrikanska kvarteret i Jerusalem [3].

En av portarna till al-Aqsa-området ligger på slutet av gränden i det afrikanska kvarteret och får enbart användas av muslimer. Därför kontrollerar tungt beväpnade israeliska soldater att ingen förutom kvarterets invånare passerar igenom. Eftersom det är svårt att besöka familjer där stämmer jag träff med Ali i hans ”gatukontor”, hans favoritplats vid trapporna till Damaskus Gate. Härifrån har han en fantastisk möjlighet att observera människor från när och fjärran. Genom att studera förbipasserandes uttryck gissar han vad de går igenom. Vad ser Ali?

– Jag ser de trötta och plågade ansiktena av gamla gummor från landsbygden som kommer olagligt till staden vid soluppgången för att sälja några påsar med grönsaker. Jag ser rastlöshet hos unga palestinska pojkar som vill växa upp för fort, och jag ser en övermod hos ortodoxa judar som raskt passerar förbi på väg ner mot Västra muren. Vårt liv här är inte lätt.

Ali berättar att han aldrig känt sig diskriminerad på grund av sina afrikanska rötter bland sina palestinska bröder. Tvärtom. Han känner sig privilegierad och respekterad och anser att Palestina är hans enda hem.

– Afropalestinierna är en naturlig del av det palestinska samhället som i grunden är ett mycket heterogent och tolerant samhälle. Att afropalestinierna har en unik ställning bland palestinierna har också att göra med vår roll i den nationella frihetskampen där vi alltid intagit framträdande positioner. Vi har alltid kämpat för Palestinas erkännande och suveränitet.

Ali fängslades år 1968 som fjortonåring och dömdes till 20 år i fängelse för en militant aktion. Han släpptes fri år 1985 i ett fångutbyte som Palestinas president Arafat förhandlade fram. Efteråt började han arbeta som journalist men hade svårt att publicera på grund av sin kritik mot sionism och Israels expansion in i Västbanken. I många år var han förföljd och israeliska myndigheter försökte tysta ner honom. Som Jerusalembo upplever han sig dubbelt förtryckt; för att vara palestinier och för sin hudfärg. Så länge han minns har han av israeler kallats kushi, ett nedvärderande ord för en mörkhyad man.

Under sin tid i fängelse läste och översatte Ali viktiga politiska verk som gav honom nya perspektiv på konflikten. Idag är han övertygad om att ickevåld är den enda möjliga vägen att gå för att få slut på ockupationen. Enligt Ali har ickevåldsliga metoder fått en mer betydande roll i palestiniernas ögon efter att det har visat sig att våldet under andra intifadan inte ledde till några positiva förändringar. Han ägnar sin tid åt att föreläsa för israeler, palestinier och internationella besökare för att höja den politiska medvetenheten. Han önskar att omvärlden skulle kunna förstå att palestiniernas situation i Jerusalem förvärras från dag till dag:

– Det har gått för långt. Vi orkar inte mer och vårt tålamod varar inte för evigt. Driv oss inte till den punkt där det inte längre finns återvändo. Det har varit för mycket lidande på båda sidor. Jag vill inte se mer tårar på palestinska mödrars ansikten och jag vill inte se mer tårar på israeliska mödrars ansikten. Det räcker. Vi måste kunna leva tillsammans! Och för att göra det måste vi ta till ickevåld – det är starkare än bomber!

Ingången till det afrikanska kvarteret i Jerusalems gamla stan. Foto: K. Sumic

Volontären Baraa som undervisar i arabiska för kvinnor och flickor som är analfabeter i byn Mantiqat Shi’B Al Butum. En viktigt mötesplats för lärande och gemenskap som är mycket uppskattad. Foto: Y. Dahlin.

Fatma är en av få socialarbetare i Södra Hebrondalen. Hon kommer själv från området och bestämde sig tidigt för att utbilda sig för att organisera och stödja kvinnorna. Fatma har varit volontär i Södra Hebrondalen sedan 1998 och en förespråkare för kvinnor. Hon är anställd av organisationen Rebuilding Alliance som arbetar med fred i Israel och Palestina. (1) Hon är grundare och verkställande direktör för Rural Women Association of South Hebron Hills-RWA som startades 2015 och som har 120 medlemmar mellan 20-50 år. (2) Idag är alla medlemmar kvinnor men nästa år hoppas man kunna involvera män.

– Flera yngre män har uttryckt att de vill delta och lära sig mer om de frågor vi arbetar med, sager Fatma. Vi har kommit fram till att vi behöver dela vår information med männen, vi vill ha deras stöd; när vi t.ex. har möten om tidiga giftermål så kan män tala med andra män och fler kan vara med på våra möten.

Det finns flera problem och utmaningar i området där RWA finns och arbetar:

– Här finns inga offentliga transporter berättar Fatma. Idag föder de flesta kvinnorna sina barn på sjukhus och en del tvingas transporteras dit på en åsna. En stor utmaningen är isoleringen vilket innebär att kvinnorna tillbringar sin mesta tid i hemmet i byn.

– Det är inte accepterat att tala om våld mot kvinnor i hemmet eller i samhället fortsätter Fatma. Vissa kvinnor får inte lämna byn. En del män säger att kvinnor har arbete hemma och att det inte är nödvändigt eller att det inte finns tid för dem att t.ex. handla. Det är okej att tala om våld i relation till ockupationen och bosättare men inte om våld i hemmet eller i samhället.

Fatma berättar om förändringar hon ser:

– Idag träffas kvinnorna där de kan dela erfarenheter och det finns mötesplatser för dem. Vi har börjat en resa, men det kommer att ta tid att ändra kulturella företeelser. Kvinnorna gör som deras män säger men palestinska kvinnor är smarta och det finns sätt och vägar att göra sin röst hörd… Vi kommer i framtiden att arbeta med män – för att förändra dem!

Jag frågar Fatma om var hon vill att kvinnorna i Södra Hebrondalen skall vara om fem år. Hon vill se dem som ledare, både i hemmet och i samhället. Hon vill att fler flickor gifter sig vid en senare ålder, enligt palestinsk lag säger lagen 18 år för flickor men det är inte ovanligt att flickorna bara är 15-16 år, och att fler flickor slutför sin utbildning. (3) Och så tillägger Fatma, ”att vi inte längre lever under ockupation” där de bor.

För att få ett bredare perspektiv om kvinnors situation besöker jag Women’s Centre for Legal Aid and Councelling-WCLACs kontor i Hebron och träffar där Amal Al-Jubeh. (4) WCLAC är en nationell palestinsk organisation som startades 1991. Mina timmar med Amal är mycket inspirerande och jag ser hopp om förändring trots stora utmaningar. WCLAC arbetar parallellt med rätts- och sociala frågor samt stöd.

– Många av våra lagar idag är inte relevanta för dagens samhälle (5) säger Amal. Vi har två program och vi ser stora resultat vad gäller vårt sociala och juridiska arbete men vi ser inga direkta resultat i arbetet med att förändra lagarna.

WCLAC driver idag en ny lag om familjeekonomin vilket kortfattat innebär att kvinnan skall ärva 50 procent av den inkomst som mannen förskaffat sig under äktenskapet. Detta skulle innebära en trygghet för kvinnorna och påverka hur familjesituationen ser ut.

Det finns mycket att dela om WCLACs viktiga arbete med stöd, utbildning av socialarbetare, jurister och poliser, nätverkande och mycket mer.

Mötet med Aman och Fatma ger mig hopp om framtiden för både kvinnor och män!

Fatma tillsammans med två unga flickor som snart skall gifta sig. Drömmen är att få 12 barn, sex flickor och sex pojkar. Kontakten med Fatma möjliggör fler drömmar och ett viktigt nätverk. Foto: Y. Dahlin.

Hos PMRS kontor i Betlehem. Kontoret minns volontären Razan al Najjar. Foto: C. Davidsson

The Palestinian Medical Relief Society, PMRS, är en gräsrotsrörelse som startade 1978 och riktade sig till marginaliserade palestinier. (1) Anledningen är att Israel aldrig har levt upp till sina åtaganden under internationell humanitär lag, utan tvärtom försvårat livet för palestinier på Västbanken, bland annat genom att inte erbjuda sjukvård (2,3). Från början arbetade alla ideellt. Privatpersoner och organisationer skänkte material och mediciner.

Sedan 1993 är PMRS en organisation erkänd av Palestinska myndigheten med 450 anställda och över 7000 volontärer som arbetar över hela Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza. PMRS utbildar vartannat år cirka tjugo sjuksköterskor. De anses mycket välutbildade och är eftersökta som personal, både av PMRS-team och av andra sjukvårdsteam.

Den här dagen får vi lov att följa med på ett hembesök i byn. Sjuksköterskan Amal tittar till en tio dagar gammal flicka. Runt omkring står babyns åtta stolta syskon. Det ser bra ut, naveln läker fint, säger Amal. Vi tackar nej till erbjudandet om te, och går tillbaka till kliniken. Utanför ställs det fram plaststolar i en ring. Medan läkare, en sjuksköterska och ett par volontärer ägnar sig åt patienterna innanför samlas folk i cirkeln för att höra Amal berätta om förebyggande hälso- och sjukvård. Ämnet i dag är brännskador och sticksår, sådant som lätt händer i ett hushåll. Stämningen är god, och folk pratar och frågar. Efter en stund har patienterna fått hjälp, och föreläsningen är över. Mediciner och material packas in i den lilla bussen, och sen bär det av till nästa by, en bit bort.

Fokus för PMRS:s arbete är primär- och förebyggande vård samt utbildning för folk ute i byarna. Det gäller bland annat utbildning i hur man ger första hjälpen, näringslära, mödra- och barnavård, hur man ska hantera kroniska sjukdomar och viss tandvård. Även psykosocial verksamhet och ”empowerment” av kvinnor, det vill säga att stärka kvinnornas roll i sina omgivningar.

En viktig del av PMRS:s arbete är att utbilda volontärer i första hjälpen. Bara i Betlehemsområdet finns mer än trehundra volontärer.

Kostnaden för en medicinsk kontroll är 3 israeliska shekel, ungefär 6 kronor, och medicin kostar lika mycket. Att gå till doktorn inne i Betlehem kan kosta 150 shekel, en omöjlig summa för många. De som har en funktionsnedsättning, en kronisk sjukdom eller sociala skäl betalar inget hos PMRS. PMRS har också rätten att remittera vidare till specialistvård. Vi hade en mycket givande dag med fantastiska människor!

Dörren till PMRS-kontoret i Betlehem. Foto: C. Davidsson

Rektorn vid skolan i Khan al-Ahmar. Foto. M. Johansson

Beduinbyn Khan al-Ahmar har i flera år fört kampen mot att byn ska rivas och människorna tvångsförflyttas. Beduinerna i Khan al-Ahmar är flyktingar från Negev öknen och har varit bosatta på platsen sedan 1950-talet. Khan al-Ahmar är beläget utanför Jerusalem mellan den stora bosättningen Ma’ale Adumin och den mindre Kfar Adumin. Israel hävdar att beduinerna inte äger landet och en flytt skulle öka deras levnadsstandard[1]. Enligt internationell humanitär rätt är det förbjudet för en ockupationsmakt att tvångsförflytta människor [2]. Beduinerna skulle bli förflyttade till området al-Jabal några mil bort nära en soptipp utan möjlighet till djurhållning. Beduinbyn är traditionell och att äga och sköta djur är ett levnadssätt och tradition och att inte ha den möjligheten längre skulle innebära en stor omställning för människorna och de vill inte flytta.

Första gången jag var i Khan al-Ahmar var jag frustrerad över de synliga infrastrukturella orättvisorna. Det går en högspänningsledning över plåtskjulen men byn har endast biståndsfinansierade solpaneler och motorvägen som byggdes för några år sedan har ingen på- eller avfart till byn.

Men det finns en speciell byggnad i byn som alla är stolta över, en skola byggd av bildäck och lera[4]. I skolan jobbar rektorn Halimeh Zahayka. Hon berättar att det går 162 barn i klass ett till nio från fem omkringliggande byar. Skolan finansieras av palestinska myndigheten och skolbudgeten är liten och resurserna räcker inte till. Men det största hotet är att skolan är under hot att rivas. Enligt Halimeh är barnen är väl medvetna om hotet och de vill vara kvar i skolan. Om skolan rivs innebär det att barnen i omkringliggande byar måste ta sig till Abu Dis eller Jeriko för att gå i skolan och det är mellan 15-20 kilometer och många barn kommer därför sluta skolan.

Jag får träffa Ecrom som går i klass nio. För henne skulle en rivning innebära att hon skulle vara tvungen att sluta skolan. Hon har drömmar om att bli lärare eller socialarbetare. Hon är precis nyförlovad och måste ha tillåtelse från sin man eller familj om hon ska fortsätta. Om skolan inte finns kvar blir den drömmen mycket svårare att uppfylla eftersom skolan kommer vara mycket längre bort.

Att Halimeh brinner för sin sak är tydligt. Hon skulle bara vara rektor här tillfälligt men nu har hon jobbat här sedan 2011.

– Det var svårt i början men sen såg jag det som mitt kall att hjälpa de utsatta och marginaliserade

Trots hoten om rivning har hon kontaktat palestinska myndigheten och bett dem att starta klass 10. Hon säger att om barn kan läsa innebär det att familjer i stort har större möjlighet att påverka och förändra sina liv. Skolan är inte bara till för barnen utan också för kvinnorna eftersom skolan har anordnat en del kurser för dem.

Efter att jag varit i Khan al-Ahmar och besökt skolan, tog högsta domstolen i Israel beslutet att alla byggnader i byn ska rivas eftersom de inte har byggnadstillstånd[4]. Ett beslut som inte går att överklaga. Det är osäkert när människorna kan förvänta sig att byn och skolan rivs. Men skolbarnen har med största sannolikhet ingen skola kvar när sommarlovet är över [5]. Hoppet för byn är nu att omvärlden reagerar; att politiker, media och allmänheten uppmärksammar att rivningen och tvångsförflyttningen.

Utsikt över Khan al-Ahmar. Foto. M. Johansson.

Syrummet på Mehwar Centret, Foto: C. Davidsson.

Enligt UN Women och IMAGES undersökning påverkas könsrollerna i det palestinska samhället av ockupationen och 21 % av de kvinnliga deltagarna i studien anmälde att de har utsatts för fysiskt våld av en manlig partner [2].

För att ta del av arbetet kring hur det palestinska samhället hanterar frågan om våld i hemmet, vilket stöd det finns för kvinnor och barn, så mötte vi Ameena som är föreståndare på Mehwar centret och skyddsboende beläget i Bethlehem. Vi välkomnades av personalen och Ameena berättade sedan om deras arbete för att skydda kvinnor och barn som utsatts för våld i hemmet och stödja dem i att återintegreras i det palestinska samhället. De arbetar även med att öka kunskapen i det palestinska samhället om kvinnors och barns mänskliga rättigheter. Hon berättade att det finns skyddsboenden för kvinnor och barn som drivs med ekonomiskt stöd från den palestinska myndigheten både i Betlehem och i Nablus, samt ett mindre akutboende i Jeriko på Västbanken.

Mehwar som grundades av Världsbanken 2001, som nu finansieras genom UN Women och som har partnerskap med organisationen Differenza Donna och det palestinska socialministeriet, har både ett center och ett skyddsboende som arbetar sida vid sida. De tillhandahåller förutom skyddsboendet; psykosocialt stöd, yrkesutbildning, rättshjälp i domstol, utbildningsverksamhet för barn, hälso- och sjukvård. [3] Ameena berättade att för att få en plats på skyddsboendet krävs det att personen som söker skydd refereras dit genom antingen polisen, lokala socialarbetare eller relaterade organisationer. Personalen på Mehwar skapar sedan tillsammans med den utsatte en individuell plan på ca 3 månader utefter individens behov, skulle det vara så att det behövs en längre period så görs en ny plan.

– Vi utgår från kvinnans önskan och stödjer henne i sitt val, varje plan är individuell, – säger Ameena.

Under mötet diskuterade Ameena problematiken kring sedvanan i samhället som säger att en kvinna som utsatts för våldtäkt ska gifta sig med sin förövare. Detta är något som centret arbetar för att förändra då artikeln i strafflagen från 60-talet som säger att en våldtäktsman undgår straff om personen gifter sig med våldtäktsoffret har upphävts då Mahmoud Abbas signerat en ny lag den 14 mars 2018, lag nr. 5 av 2018. Hon berättade även att en kvinna kan skilja sig, men eftersom kvinnan sällan är ekonomiskt självständig gör det att hon inte har tillräckliga medel för att genomgå en skilsmässa och då tvingas stanna i förhållandet.

Idag bor 15 kvinnor och ett barn på skyddsboendet och vi fick tillåtelse att besöka boendet vilket krävde att vi passerade en säkerhetskontroll. Direkt när vi kom in i lokalen möttes vi av en fantastisk trädgård mitt i byggnadens center med sovrum längs sidorna. Det fanns även rum för olika aktiviteter så som sömnad där de har lektioner för att sedan kunna starta egna företag med försäljning, ett gym och träningslokal för att med fysisk aktivitet arbeta med både den mentala och fysiska hälsan. Ameena berättade att upplägget på boendet är som sådant att alla kvinnorna tillsammans är ansvariga för hushållet och dess planering.

Lucy som arbetar på gräsrotsorganisationen Wiam och som är den person som arrangerat detta möte har tidigare besökt boendet och berättar att en kvinna som nu är boende på Mehwar även tidigare bott här.

– Anledningen till att hon är tillbaka på boendet är att det är bättre att vara här än att vara hemma där hon utsätts för misshandel av sin partner och partnerns familj, – berättar Lucy.

Enligt OCHA och UN Woman studien så finns det en klar koppling mellan den stress som skapas när man lever under ockupation med ökat våld i hemmet [4]. Från 2008 till 2012 har Mehwar Centret hjälpt 286 kvinnor och 79 barn [5] och enligt Ameena har de fram tills nu hjälpt ca 450 kvinnor och 200 barn.

Lekplatsen utanför Mehwar Centret, Foto: C. Davidsson.

Mufti Muhammad Mahar Maswadah. Foto: J. Schulze

De som vänder sig till muftin med sina frågor kan vara enskilda individer, organisationer, institutioner eller staten (1). Jag förstod på människors reaktioner när jag berättade att jag skulle träffa mufti Muhammad, att han är en person av stor betydelse för människorna i Hebron, något av en kändis skulle man kunna säga.

Mufti Muhammad tar emot på sitt kontor där han sittande vid sitt skrivbord hälsar hjärtligt samtidigt som han såg lite förundrad och nyfiken ut. Jag tolkar det som att besök av internationella personer inte är något som tillhörde hans vardag. Inte heller besök av personer som inte praktiserar islam. Med hjälp av vår tolk berättar jag att jag är ekumenisk följeslagare och prästkandidat i den kristna kyrkan och att en av anledningarna till besöket är att få höra om hans syn på religionsdialog generellt och specifikt just i Hebron. Han svarar genom att ge mig ett accepterande leende.

Mufti Muhammad har en kandidatexamen i Sharialag och innan han blev mufti så arbetade han som imam i Al-Haram Al Ibrahimimoskén (2) i Hebron i 33 år, ett yrke som han tog över efter sin pappa. Som imam ansvarade han för böneutropen, undervisningen och predikade i moskén. Han berättar att han fortfarande undervisar men att det mesta av hans tid går åt till att besvara frågor och tvistemål, vilket han gör på sitt kontor men också på radio. Varje morgon är han med i direktsändning i en lokal radiostation i Hebron dit lyssnare ringer in och ställer frågor. Jag frågar Mufti Muhammad vad människor behöver hjälp med och vad de ställer frågor om. Alla aspekter av livet, svarar han. Det handlar ofta om detaljer om det så gäller relationer, skilsmässor, ekonomi eller barnuppfostran vad som är halal (3) respektive haram (4).

Jag frågar Mufti Muhamad vad han anser om religionsdialog och hur religionsdialogen i Hebron ser ut. Han svarar att han tycker att religionsdialog är viktigt men också svårt. I Hebron är religionsdialog ett känsligt ämne skillnad från i till exempel Jerusalem. I Jerusalem finns det en fungerande dialog mellan ledarna för de olika religionerna. I Hebron, säger han, fungerar det inte alls. Det anser han beror på ockupationen och de judiska bosättare som illegalt bosatt sig i det ockuperade området H2 i Hebron (5). Han berättar vidare att tidigare hade man inga problem med palestinska judar.

– Vi levde sida vid sida, i fred. Jag anser inte att bosättarna som har ockuperat H2 är judar, de är sionister. De har inte kommit hit för att leva med oss. De har kommit hit och de vill ha bort oss.

Han ser bekymrad ut och berättar om de problem som ockupationen medfört. Människor som lever i flyktingläger samtidigt som det kommer människor från hela världen och flyttar in, vilket gör att bosättningarna växer. Israeliska soldater göra hemska saker och vi har ingen rätt att göra motstånd, säger han. Jag frågar honom hur han ser att en lösning på ockupationen skulle kunna se ut.

– Den enda lösningen är att FN ser över 1967 års gränser (6) och att de bosättare som flyttat hit från 1967 och framåt, flyttar ut. Vi kan inte leva i fred så länge vi är under ockupation.

Shuhada Street, bosättare har tagit over en del hus, palestinierna som lever kvar får inte använda vägen utan klättra vidare till en annan gata. Foto: J. Schulze

Bommen delar Hebron I H1 och H2. På andra sidan bommen, H2, har palestinier inte tillåtelse att köra någon form av fordon.  Byggnaden till höger är en bosättning som heter Giv´at Haavot. Foto: N. Lundh

Det är fredag kväll vilket innebär preventiv närvaro på Prayers road, de bedjandes väg, i Hebron. Vägen är cirka två kilometer lång med soldater placerade 50 – 100 meter efter varandra och på bägge sidor. Vägen ligger i område H2 vilket innebär att det är under full israelisk kontroll enligt överenskommelsen i Oslo-avtalet [1]. De bedjandes väg är en väg i ett palestinskt område omringat av bosättningar. Det är endast bosättare och israelisk militär som får köra på vägen. Palestinier har inte tillåtelse att köra någon form av fordon även om de bor i området vilket dramatiskt minskar rörelsefriheten. Palestinierna har dock tillstånd att gå på vägarna men kan ibland bli tillsagda av israelisk militär att inte gå vissa rutter under Sabbaten av säkerhetsskäl. Syftet med preventiv närvaro är att genom ickevåldslig närvaro minska våldet och stärka respekten för folkrätten på fredlig väg. Närvaron är ett uttryck för praktisk solidaritet för utsatta grupper – såväl palestinier som israeler [2].

Det finns totalt sex israeliska bosättningar i H2 – området [3]. Två av dem, Kiryat Arba och Giv´at Haavot, är placerade på vardera sidan om Prayer´s Road. I dessa bosättningar tillsammans bor det närmare 8000 bosättare [4]. Bosättningar är i sig ett brott mot folkrätten och strider mot fjärde Genèvekonventionen [5].

Wadi al-Hussain är en palestinsk dal som är en viktig strategisk plats för bosättarna eftersom den ligger mitt emellan Kiryat Arba och Givat Ha´avot. Palestinierna i Wadi al-Hussain är därför extra utsatta för glåpord, trakasserier och våld från bosättarna [6]. Våld gentemot palestinier förekommer framför allt på fredagskvällar och lördagsmorgnar då bosättare går från sina bosättningar, genom Wadi al-Hussain, och längs Prayer´s Road, till Synagogan för att be. Den israeliska militären fördubblar sin närvaro för att skydda bosättarna vilket i sin tur skapar en orolig stämning bland palestinier.

Efter att bosättare från Kiryat Arba flera gånger försökt förstöra ett kvinnocenter i Wadi- al Hussain har efterfrågan på preventiv närvaro ökat, framförallt från mödrarna i området. Under ett möte med kvinnocentret i Wadi al – Hussain säger en av kvinnorna:

– Vi vill ha mer och daglig preventiv närvaro, inte bara på Prayer´s Road utan även i bostadsområdet. Detta gör att vi kan fortsätta vår verksamhet och utveckla den utan att bli störda av de israeliska bosättarna.

Följeslagarna har en viktig roll i området och dämpar med andra ord den oro som finns bland kvinnorna med sin preventiva närvaro men det skulle behövas mer och oftare.

Alla träd, grönområdet, jordbruksområdet och husen till höger är en del av Wadi al-Hussain. Bosättningen Kiryat Arba ligger på andra sidan dalen. Foto: N. Lundh

Women in black demonstrerar, Foto C. Davidsson

Women in black, Breaking the silence och Machsom Watch, några av de israeliska civilsamhällsorganisationer som jag genom följeslagarprogrammet har kommit i kontakt med då vi möter organisationer och människor som från båda sidorna arbetar för ett slut på ockupationen.

Idag gick en man rakt in i gruppen av demonstranter, han skrek, slog på skyltarna och kallade dem för nazister. När jag pratar med de som deltar i Women in blacks demonstration så berättar de historier om alla dessa år som de kommit hit varje fredag och gjort precis detta, om deras engagemang för att få ett slut på ockupationen. Dessa personer, trots alla trakasserier, kommer tillbaka varje fredag och tänker inte ge upp. [1]

– De ska känna vår närvaro, så förklarade den före detta israeliska militären Ido Even Paz att strategin och upplevelsen var under sin tjänstgöring på Västbanken.

Han berättar om hur militärer opererar med vissa strategier för att skapa rädsla i samhället, hur de unga i militären också är rädda i en början av sin tjänstgöring när de är ute i fält och hur han anser att bosättarna är kärnan till problemet med ockupationen.

– Jag trodde det skulle bli lätt att skilja på rätt och fel, men så var inte fallet, det var tvärtom, säger Ido under den föreläsning han har för följeslagarna.

Ido gick från att vara stolt soldat med känslan att han försvarade sitt land från terrorism till att idag arbeta för den israeliska organisationen Breaking the silence. Genom att samla in vittnesmål från israeliska militärer och sedan exponera den israeliska allmänheten för verkligheten i det ockuperade området vill de öppna upp för debatter, avslöja vad som sker och visa hur den israeliska militären kontrollerar befolkningen på Västbanken. De kritiserar inte militären, utan regeringens styre och de gör detta för att få ett slut på ockupationen. [2]

Enligt Ido är Breaking the silence en av de två minst omtyckta organisationer i Israel och staten försöker nu få lagen emot dem. Idag har de 1200 vittnesmål från israeliska militärer som visar på verkligheten på Västbanken.

Tänk dig att du har ett tillstånd för att arbeta på andra sidan muren, du har gjort detta år in och år ut. Du har gått genom gränskontroll 300 i Betlehem varje vardag för att arbete i Jerusalem. Men idag blir du nekad inträde från Västbanken till Israel och Jerusalem. Varför? Du får ingen förklaring.

Den sista organisationen jag skulle vilja nämna är organisationen Machsom Watch, som består av israeliska kvinnor som är fredsaktivister och kommer från samhällets olika sektorer. De motsätter sig ockupationen av palestinsk mark och förnekandet av palestiniernas mänskliga rättigheter. [3] När en palestinier som har tillstånd att resa genom en gränskontroll blir nekad inträde så assisterar följeslagarna dem att komma i kontakt med Machsom Watch för att se över ärendet.

Dessa är bara några av de organisationer och möten jag haft med israeler som arbetar för fred, möten som varit väldigt gripande och inspirerande. Det engagemang och det driv de har dag efter dag, år efter år då ockupationen fortfarande pågår. De är starkt engagerade för alla människors rättigheter och lika värde. Det visar på ett oerhört engagemang och styrka när de på den israeliska sidan står upp för allas lika värde och ett slut på ockupationen för både israelers och palestiniers bästa.

Män på väg genom gränskontroll 300 Bethlehem tidigt en vardagsmorgon, Foto C. Davidsson

Med Maria kan man samtala om många saker, men oavsett vilket tema man avhandlar kommer debatten alltid till tron och dess vikt för henne som kristen kvinna i det Heliga Landet.
– Min kristna tro är som en droppe hopp som jag tar varje dag för att härda ut. Jag ser orättvisor runt omkring mig och känner mig maktlös. Det skulle vara omöjligt för mig att leva i Palestina utan min tro. Jag skulle bli hopplös utan tron därför att situationen här är så svår.

Maria har alltid avundats sin man som vaknar varje morgon och känner optimism; denna naturliga glädje kan hon inte dela med honom. Som en grekiska som är gift men en palestinier vill hon förhålla sig neutral i konflikten, men påverkas stort av omständigheterna hon lever i. En riktig andlig prövning kom i september 2000 i och med den andra intifadan. Maria minns denna period med möda:
– Jag lämnade mitt hem på morgonen utan att veta om jag skulle kunna komma hem levande på kvällen. Det var väldigt farligt. Vi hade tjugo dagar av totalt utegångsförbud och partiella begränsningar under sex månader. Jag skjutsade mina barn till skolan medan kulor svischade förbi vår bil från ena sida och stenar kastades från den andra sidan. Palestinska miliser dödade israeliska bosättare på natten och på morgonen skulle bosättare hämnas tillbaka. Hela jag skakade.

Dr. Maria Khoury med en av sina böcker. En dollar från varje såld bok går till en utbildningsfond för barn. Foto: Karmen

Det var också under den här tiden som Maria började skriva barnböcker. Det var ett sätt att hålla sig sysselsatt under utegångsförbudet men också ett sätt att behålla sinnet och lugnet. Christina är en påhittad figur som hon hade använt tidigare i sitt arbete med barn. Nu har hon gjort Christina till huvudperson i sina böcker; syftet var att visa att det finns vackra saker i det Heliga Landet, platser som är värda att upptäcka. Att överleva intifadan och stanna kvar med sin familj under ockupation har lärt henne att livet kan vara mycket kort och att hennes liv är i Guds händer:
– Jag är välsignad trots allt. Jag har inte fått mitt hus rivet som så många andra palestinier. Min bror har inte kastats i ett israeliskt fängelse. Min far har inte skjutits framför mina ögon. Men allt detta händer runt omkring mig och jag vill hjälpa. Just för att kunna bidra till samhället där jag bor försöker jag komma på olika projekt.

Taybeh, där Maria är bosatt och verksam, är en liten kristen by mellan Ramallah och Jeriko, med tre aktiva kyrkor. Intifadan och de senare begränsningarna i form av rörelsehinder och avslag på tillstånd för inresa till Israel har haft katastrofala effekter på byn, framförallt ekonomiskt. 50 procent av byborna har blivit arbetslösa och Maria försökte då tänka nytt. Hon och familjen, som redan hade ett bryggeri, har öppnat ett hotell och en vinkällare. Detta har lett till ökad sysselsättning för lokalbefolkningen. Samtidigt har Maria kunnat erbjuda kvinnor från byn att sälja lokalproducerade varor, så som olivolja och maftoul, och kryddor så som sumac och zatar, direkt i familjens lokaler. I ett annat projekt har hon lyckats bygga 24 hus för hemlösa familjer som fick sina hus rivna av israeliska styrkor.

Taybeh töms på sin kristna befolkning precis som andra palestinska byar och städer. Åtta tusen personer från Taybeh bor utomlands och kommer troligen inte att återvända. Det är de svåra nämnda förhållandena som tvingar hela familjer att utvandra. Enligt de senaste studierna utgör de kristna i det Heliga Landet (Gaza, Västbanken och Israel) omkring 1,7 procent av den totala befolkningen. I Gaza, där situationen är som mest kritisk, bodde 1 212 kristna före kriget i 2014. Siffrorna fortsätter att sjunka och den kristna minoriteten är idag tvungen att förflytta sig eller emigrera för att undvika våldet [2].

En målning av Nabil Anani (2016), en av de mest kända nutida palestinska konstnärer, från familjens privata samling. Foto: Karmen

Maria talar om den kristna närvaron som en oumbärlig del för en fredlig framtid i regionen. Hon anser att de kristna kan spela en mer proaktiv roll som brobyggare och förhandlare mellan muslimer och judar. Även de finansiella investeringarna som Maria med familjen har gjort ser hon som ett ickevåldsligt sätt att föra motstånd mot ockupationen.
– Vi har haft 25 år av frusen fred. Det är svårt nu och jag ser inte några positiva förändringar komma i en nära framtid. Men jag är hoppfull över att våra ansträngningar kan leda till en bättre livssituation åtminstone för vårt lilla samhälle. Många kristna i vårt land är duktiga entreprenörer och de är oftast bättre bärgade än resten av befolkningen. Man skulle kunna lyfta Palestina ekonomiskt och socialt om bara vi ges chansen. Jag vill leva i en liberal, moderat och modern stat. Detta är min bild av framtida Palestina. Jag får hoppas och be för det.

Bardala, ett samhälle i norra Jordandalen, med uppskattningsvis 2500 invånare, är hårt drabbade av bristen på vatten. Bristen på vatten kommer från avsaknaden av möjligheten till att nyttja det vatten som finns i området. Första gången jag besöker Bardala bevittnade jag hur det Israeliskt statligt ägda företaget Mekorot water company gräver upp marken runt och i samhället. Varför gjorde de detta? För att leta efter vattenledningar som i deras ögon är olagliga. Den här gången hittade de inga vattenledningar. Två veckor senare är jag tillbaka i Bardala och bevittnade samma sak en igen. Liksom förra gången hittar de inga oregistrerade vattenledningar, istället lämnar maskinerna efter sig en väg som nu blivit två meter bredare och kantad av förstörda olivträd.

Demolering av mark i jakt efter oregistrerade vattenledningar. Fotograf: Tomas

Enlig byrådet i Bardala fanns det innan ockupationen flera brunnar som var fria för byns invånare att använda, nu har det sinat på grund av att Israel har grävt djupare brunnar i närheten. Det fanns även bättre tillgång på vatten innan Osloavtalet som skrevs under 1995, då huvuddelen av västbankens vattentillgångar hamnade under israelisk kontroll som skulle vara tillfällig [1]. Efter 1995 slöts ett avtal gällande nyttjande av vatten mellan det Israeliskt ägda företaget Mekorot och byn. Enligt detta avtal skulle byn få tillgång 240 kubikmeter vatten per timma till deras jordbruk och 40 kubikmeter vatten per timma till hushållsbehov. Idag tillåtes invånarna i Bardala att enbart använda den sistnämna mängden per timme till både jordbruket och hushållen. En mängd som för det här samhället blir än mindre under vintern.

– Ni kan ge oss vattenrör, ni kan ge oss vattenfilter, men det vi behöver är tillgång till vatten. säger Mahomod Abu Tahaher* representant från byrådet i Bardala

Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att ett hushåll ska ha tillgång till minimum 100 liter per person och dag. År 2013 konsumerade Israeler i genomsnitt 300 liter vatten per dag, bland israeliska bosättare 369 liter per dagar, medan Palestinier på Västbanken konsumerade 73 liter per dag. Det är en enorm obalans i fördelningen vatten. 2011 fick 21 israeliska bosättningar i jordandalen totalt 21 475 liter per person och dag att använda till hushållsbehov och jordbruk, samtidigt som omkringliggande palestinska byar måste köpa vatten från vattenbehållare och där deras genomsnittliga dagliga konsumtion är 20 liter per person och dag. [2] Detta är alltså inget nytt för de palestinska invånarna i Jordandalen.

Inte långt från Bardala finns det ett samhälle som heter Al Farisiya-Ihmayyer. I detta område finns många småskaliga palestinska jordbruk som är helt beroende av de vattenbehållare som finns i området. När vi därför besöker området dagen efter en demolering av deras vattenbehållare, som stod i område C, är hopplösheten påtaglig. Nu måste de färdas fem kilometer för att hämta vatten till deras jordbruk, och fler riskerar att förlora sin möjlighet att försörja sig. Att vattentanken stod i område C har betydelse då Israel har fullständig kontroll över detta område, gällande både säkerhet- och civila frågor. Detta enligt andra Osloavtalet som undertecknades 1995. (I område A ansvarar Palestinska myndigheten för både säkerheten och den civila administrationen, medan i område B ska Palestinska myndigheten ha full myndighet för civila frågor medan Israel har säkerhetsmandat). [3]
Konsekvenserna av avsaknaden av vatten är tydliga. Fälten med grödor som tidigare var gröna är nu uttorkade, familjer måste lämna sina hem för att finna försörjning i städerna och den interna marknaden urholkas då de tvingas till att odla samma saltvattentåliga grödor. Att vägras vatten riskerar människors liv, och alla människor har rätt att få möjlighet att leva, leva utan hunger och i god hälsa enligt Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, Barnkonventionen artikel 24 och konventionen om avskaffande av diskriminering mot kvinnor artikel 14 [4, 5 och 6].

Tredje gången jag återvänder till Bardala (dagen efter andra tillfället) bevittnar jag den israeliska militären som förstör oanvända rör som skulle användas till byns jordburk. Jag följer spåren efter bulldozerna som var här igår. De fällda olivträden ligger kvar längs den uppkörda vägen. Mellan träden ser jag något som glittrar i solen. När jag går längre in ser jag att det som glittrar är vatten som flödar ut från en öppen vattenledning. En vattenledning som planeras gå till de israeliska bosättarnas jordbruk, men som kördes sönder av de Isrealiska bulldozrarna under gårdagen. Vatten som så många Palestinska grödor törstar efter, men som nu rinner ut i den torra jorden.

Demolerad vattentank som har fungerat som en viktig vattenkälla för jordbrukare och familjer i området. Fotograf: Tomas

Nawal Kanori är lärare och medlem i al- Jifliks byråd. Här står hon framför byns skola. Fotograf: Linda Nyholm

Nawal Kanari är högstadielärare men uppvuxen med föräldrar som var jordbrukare, något som hon flera gånger stolt återkommer till under samtalet. Första gången Nawal nämner sina föräldrar är när jag frågar henne om vad som fick henne till att ställa upp som representant i byrådet för två år sedan. Hennes svar var:

– Min uppväxt! Jag hade föräldrar som födde ett driv i mig. Att jag ska tro på mig själv och att våga pröva. Jag vill vara med och bidra så mycket jag kan.

Under bilfärden till al-Jiftlik kör vi förbi Jordandalens vackra kullar och en ökenhimmel som börjar färgas i kvällshimmelens alla färger. Jag fortsätter att ställa mina frågor om hennes roll i byrådet medan vi åker vidare. Det visar sig att Newal är den enda kvinnan i byrådet. Frågan väcktes då om det var svårt för henne som kvinna att ställa upp i valet.

– Det var inte svårt för mig att bli rådsmedlem. Jag hade gjort många saker för samhället innan jag ställde upp inför valet. Inte heller i rådet har jag mött något motstånd från männen utan de respekterar mig och stöttar mig i min roll. Svarade Nawal.

Anledningen till att Nawal ställde upp i valet till rådet var flerfaldigt. Hon ville vara med i det gemensamma arbetet för att driva på bättre infrastruktur, utbildning och sjukvård i al-Jiflik och de närliggande samhällena. Vi stannar till längs vägen och släpper av påsarna från affären.

– Min syster kommer och plockar upp dem om en stund, säger Nawal och ler stort när hon ser våra frågande ansikten.

Efter fem minuter säger Nawal åt oss att stanna bilen. Nu är vi framme vid kliniken, en verksamhet som Nawal brinner för och som vi absolut måste se. För ett år sedan kunde de för första gången öppna kliniken under kvällstid, vilket har gjort en klar förbättring för de boende runt om, men än finns det delar kvar att göra. Vi följde med läkaren som vi träffat ned till bottenvåningen av kliniken där väggar och golv är täckta av spindelnät men annars står redo för att bli operationssalar. Det som saknas är all utrustning, något Nawal och övriga rådet har som högsta prioritet då ambulanser inte finns stationerade i närheten.

Nästa stopp blir vid högstadieskolan, där ett sommarlovsläger är i full gång. Här står idag en skolbyggnad på en plats där det för bara åtta år sedan bedrevs undervisning i tält. Tälten blev en nödlösning då eleverna tidigare reste till skolan i al-Aqrabaniya, som ligger på andra sidan Hamra vägspärr. Hamra vägspärr stängdes ofta och oväntat, vilket innebar att eleverna var tvungna att sova hos lärare eller vänner på andra sidan. Det ledde även till hög andel elever som slutade studera, framför allt bland flickor. Som en del av motståndet mot vägspärren öppnade lärare i al-Jiflik en skola i form av tält för att kunna leda undervisningen på plats. Lärarna kämpar nu som då för alla barns rätt till utbildning. [1]

Trots att det har gjorts många framsteg i al- Jiflik kvarstår många utmaningar och på vissa håll tvingas de ta ett steg tillbaka. Vid nästa möte i byn förändras stämningen hos Nawal, hennes leende försvinner när hon tillsammans med rådets ordförande Abu Ghanm berättar om de fortsatta utmaningarna. Byn ligger i område C och saknar en detaljplan ”master plan” för framtiden. Detaljplanen är nyckeln till fortsatt arbete. Utan den står rådet handfallna i sina beslut, då det inte går att veta var framtidens vägar ska byggas, var byggnader ska placeras eller grödor bli sådda. Istället riskerar de att få sina hem rivna eftersom det inte, utan detaljplan, finns några legitima beslut på att de får bygga. Bara tre av 291 samhällen i område C har beviljade detaljplaner. [2])

– Fyra gånger har vi nu lämnat in förslag på en detaljplan utan att fått något svar. Vi kan inte längre vänta på ett svar, vi måste kunna få fortsätta utveckla al-Jiflik, säger Nawal.

När vi en stund senare släpper av Nawal är leendet tillbaka och energin flödar ut från hennes ögon. Det finns inget som säger nederlag i hennes utstrålning, utan en vilja att finna nya möjligheter. Hon avslutar med att säga

-Sprid gärna att vi gärna ordnar med utbytesresor för våra elever!

Så jag avslutar denna reserapport med detta. Sprid ordet vidare!

al-Jiftlik. Fotograf: Linda Nyholm

COMET ME:s huvudkontor. Solpaneler, vindsnurra och cistern. Foto: E. Clément.

Cisternerna som står på några meter höga stolpar är märkta COMET ME [1]. Det är svårt att inte lägga märke till dem på resa i Södra Hebronbergen (”South Hebron Hills”), där jag är placerad tillsammans med två andra följeslagare. När jag frågar om cisternerna får jag genast reda på vart jag ska vända mig.
COMET ME har sitt högkvarter i en liten by i området. Jag träffar Justus Hoffstaedt och Elad Orian. Elad är en av de två som startade verksamheten 2009. Justus från Tyskland jobbar utomlands som en del i sin tekniska utbildning. Han har tidigare jobbat inom biståndsverksamhet i Nairobi och säger att han gillar COMET ME.

– Inga dyra konferenser, här är det fokus på att placera ut systemen.

De båda tar sig tid för en intervju och berättar energiskt och effektivt. De vet vilka de är, vad de vill, vad de har att bidra med och hur det ska gå till.

COMET ME är en palestinsk-israelisk NGO (”Non Governmental Organisation”) som installerar energisystem till palestinska hushåll som är bebodda året om och som inte är anslutna till det israeliska elnätet. De ligger följaktligen på Västbanken i det område som betecknas ”Area C” i Osloavtalet [2]. Elkostnaden ska motsvara att vara ansluten till nätet.

Justus Hoffstaedt och Elad Orian i grottan där komponenter lagras och systemarbetet utförs. Foto: H. Jonsson.

Systemet förser hushållet med vatten och elektricitet. Antingen ett hushåll eller en grupp av hushåll. För ett enstaka hushåll består systemet av en elkälla, vanligen tre solpaneler, annars ett vindkraftverk. Utöver elkällan ingår fyra batterier (4×160 Ah), några komponenter för att ladda batterierna samt leverera växelström till hushållet, cisternen och pumpen som ska fylla den.
Producerad elström driver pumpen som från befintligt vattensystem lyfter vattnet vilket filtreras innan det hamnar i cisternen. Vattenkvalitén i cisternen kontrolleras regelbundet. Övrig elproduktion konsumeras i hushållet eller laddar batterierna. När batterierna är fulladdade kan man pumpa vatten gratis med överskottsenergin. Betalningen för elkonsumtionen går till ett bankkonto som betalar underhållskostnaderna. Elad pekade på den finansiella konstruktionen för underhåll som avgörande för ett såpass komplext system. Han gick så långt som till att säga att:

– Bristande underhåll är ett större hot mot installerade system än den israeliska statens nedrivningar [3].

Det var hans erfarenhet, trots att de hade haft ett par fall av ingripande från Israel.

– Ett så komplext system som inte underhålls kommer att sluta fungera inom ett par år.

COMET ME köper in alla komponenter och sätter ihop det till ett system. Vindturbiner tillverkar de dock själva. Området är mycket bra för elproduktion från sol och vind. Systemet kostar 3000–4000 Euro och har en livslängd på 25 år. Huvuddonatorer är idag Tyskland och Nederländerna. Svenska Postkodlotteriet har tidigare bidragit.
Vi kom också in på möjligheten att lära upp lokalt anställda. Elad sa att donatorer är förtjusta i begreppet ”Capacity Building”, men COMET ME:s erfarenheter var nedslående. De som hade kostats på utbildning flyttade in till någon stad och sökte välbetalda jobb.
Om framtiden var Elad optimistisk:

– Vi har nu täckt området upp till Ma’ale Adumin och räknar med att ha täckt hela område C inom fyra till fem år [4].

Fler och fler beduiner och jordbrukare i Jordandalen känner sig nu tvungna att arbeta i israeliska bosättningar

Fler och fler beduiner och jordbrukare i Jordandalen känner sig nu tvungna att arbeta i israeliska bosättningarDagens första besök var hos ett samhälle som består av fem beduinfamiljer. Jag och min kollega välkomnas in i ett av tälten och vi slår oss ned på madrasserna tillsammans med fem av männen från familjerna. Vi sitter i en cirkel och dricker kaffe medan vi pratar om familjernas historia och liv. Tidigare generationer har haft en livsstil som varit betydligt närmare den beduinkultur, där livnäringen har kommit från fårskötsel och de har flyttat sina hem mellan årets säsonger för att kunna ge fåren bete. Nu har familjerna tvingats lämna fårskötsel, då de inte längre har tillgång till betesmarkerna; antingen på grund av att de är för nära någon av de israeliska bosättningarna [2], eller för att det gjorts om till militärzon eller naturreservat av de israeliska myndigheterna [3]. De fem männen har istället blivit tvungna att söka arbete i de närliggande israeliska bosättningarna. Innan vi hinner ställa en första fråga om arbetet i bosättningarna har de redan börjat berätta. En av männen, Ahmed, som är 42 år gammal, säger:

– Innan 1995 behövde vi aldrig arbeta för dem. Nu har vi inga andra möjligheter. Vi får dag för dag reda på om vi har arbete eller ej.

Alla jobbar de med jordbruk hos bosättarna, ett arbete som varierar mellan säsongerna. När vi träffar dem är det sommar och det är lågsäsong gällande arbete, det är för torrt i marken. Snart börjar dadelskörden och då är det mer arbete igen. Ahmed fortsätter att berätta:

– Vi har inga kontrakt utan de har hela tiden en rotation på anställda palestinier för att undvika kravet på att ge dem kontrakt. Att klaga är ingen möjlighet för då riskerar vi att förlora arbetet, och även framtida arbetsmöjligheter hos andra bosättare då de sprider informationen mellan varandra.

Alla tjänar de runt 80–90 shekel per dag (ca 200 SEK) efter 7–8 timmars arbete. Från detta måste de även betala en kommission till deras palestinska arbetsledare och transport till och från arbetet (runt 10 shekel). Arbetsledaren, som fungerar som en mellanhand mellan de palestinska arbetarna och bosättarna, försvårar möjligheterna att ställa krav på kontrakt [1]

En vecka tidigare träffade vi Aliya, 28 år gammal, som tidigare har arbetat på ett av hotellen i en av bosättningarna.

– Jag började jobba i bosättningarna när jag var 17 år gammal. Jag gick från att arbeta ute i fälten till att arbeta inne i vandrarhemmen. Arbetet är mindre slitsamt inne på vandrarhemmen jämfört med fälten och ibland frågar arbetsledaren om vad det är vi helst vill göra. säger Aliya

När vi frågar om det finns saker som hon inte gillar med att arbeta i bosättarna så skrattar Aliya och säger:

– Varför kan vi inte fokusera på den lilla mängd som är positivt en liten stund till? Det som är dåligt kan jag prata ett dygn om.

Aliya fortsätter sedan berätta:

– Det är omöjligt att få ett kontrakt. De vill bara betala ut lönen i kontanter, för annars är de rädda för att vi ska kräva ett kontrakt. Jag gillar inte att arbeta i bosättningarna, men alla jobb finns bland israelerna. Vad ska vi annars göra, vi måste ju leva?

Enligt den internationella arbetsorganisationen (ILO) kommer 25% av den totalt tjänade lönen av palestinier på Västbanken från arbete i Israel eller bosättningar. Lönerna i Israel är mer än dubbelt så höga som på Västbanken [1].

Aliya och Ahmed, tillsammans med hans vänner, vittnar om att de har sett och arbetat tillsammans med barn på fälten och inom andra verksamheter i bosättningarna. Enligt internationell, israelisk och palestinsk lag är det olagligt att barn under 18 år ska arbeta i riskfyllda miljöer, samtidigt som Human Right Watch och de vi träffar uppger att det finns barn ner till 10 år som arbetar i bosättningarna och arbetsmiljön är inte bättre för dem än de äldre [1][4].

Aliya har nu lämnat sitt jobb i bosättningarna och har en palestinsk arbetsgivare. Hon trivs bra, men säger att det finns brister i arbetsmiljön här också, men hon jobbar inte längre för människor som olagligt konfiskerat och brukar palestinsk mark.

Jag och min kollega lämnar Ahmed och hans vänner. Våra magar är några deciliter rikare på kaffe och våra huvuden är fyllda med tankar. Vi hoppas att deras leenden kommer fortsätta finnas där om vi träffar dem igen och att deras barn kommer växa upp och också kunna le. Ockupationen måste upphöra för att nästa generation palestinier ska få möjlighet att utbildas, arbeta och utvecklas.

Personerna i texten, heter egentligen något annat. De vill, av rädsla för att riskera sina arbetsmöjligheter, inte publiceras med sina namn eller finnas med på bild

Tidigare fanns det möjligheter att flytta hem och boskap för bete, nu är den möjligheten borta.

Bosättningen som bakgrund till Umm al-Khairs enkla byggnadsstil. Foto: H. Jonsson.

Jag blir nyfiken när jag får höra om en man som ställt ut tillsammans med Ai Weiwei [1]. En ung man från ett fattigt förtryckt samhälle med beduinättlingar.

Jag stöter på Eid Hathaleen när vi är på rutinbesök i Umm al-Khair. Han deltar i ett sommarläger för barn som anordnas av RWA, ”Rural Women Association” [2]. Några dagar senare träffar vi honom i samband med att vi besöker ett av den israeliska militären just rivet fårhus. Senare ringer jag Eid för en intervju.

Jag och Siri – som är på ”Placement Visit” [3] hos oss följeslagare i Södra Hebronbergen – slår oss ner tillsammans med Eid på madrasser på överdelen av vattensystemet i den lilla byn. Det utgör en upphöjd luftig plattform under ett solskyddande tygtak. På andra sidan ett enkelt staket, 30–40 meter bort, radar de rödtakade husen upp sig inom den israeliska bosättningen Carmel.

Eid ger oss en bedövande uppräkning av rivningsbeslut, böter, rivningar av hus, bakugnar och strukturer. Han säger att det är en följd av Carmels grundande 1980 och sedan förstärkt av dess utökande med en ny del 2008. Eid berättar att 2007 var ett år av omfattande rivningar och konfiskeringar, vilket sedan fortsatt varje år fram till 2017 – utom 2015 då den israeliska militärmakten i stället fotograferade alla EU-finansierade byggnader. 90 procent av husen och strukturerna, som t ex vattensystemen, har rivningsbeslut från israeliska armén. Till historien om rivningar fogar Eid en misshandel år 2001 då en kusin till honom fick bestående hjärnskador. Vidare hur 2012 en kvinna skottskadades. Hennes fall ligger fortfarande hos den israeliska polisen. Ingen av bosättarna i Carmel har straffats för dessa brott.
– Israel skickade ett stort plan med utrustning till Nepal efter jordbävningen 2015. Här river de hus och konfiskerar tält, säger Eid retoriskt.
Om EU-stöd till palestinierna sa Eid:
– Det är svårt för europeiska politiker. De känner det som om mänskliga rättigheter för palestinierna ställs mot Förintelsen.
Eid, 35, har tre barn med sin fru och är född och uppväxt i byn. Hans farfar köpte 1950 marken sedan han och hans stam flytt från Negevöknen under kriget som följde på Israels utropande. De tillhör klanen Hathaleen inom Jahallinstammen som spreds över hela Västbanken. De som hotas av deportering från Khan al-Ahmar, öster om Jerusalem, tillhör samma stam.

Umm al-Khair har 28 familjer med 150 personer. Eid uppskattar att Carmel, byggd på palestinsk Yatta- och beduinägd mark, har uppåt 600 familjer.

Konsten då? För så där 14 år sedan började Eid som hobby bygga modeller av de maskiner som river och hotar hans by: grävmaskiner, lastmaskiner, bulldozrar, lastbilar och stridshelikoptrar. Ett par vindkraftverk och en blomma sticker ut från mönstret. Modellerna byggs av material från rivningsmassorna. Det hela utvecklade sig till konst och han har haft utställningar i Tel Aviv, London och Berlin. Utställningen i Berlin augusti–oktober 2016 gjordes tillsammans med Ai Weiwei [4]. Jag frågar hur han träffade Ai Weiwei.

– Han och tre kvinnliga medarbetare kom hit en dag för att träffa mig.

Jag undrar i skrivande stund om frånvaron av nya rivningar beror på att världen gläntat på ögat för Umm al-Khair? Eid är själv inne på de tankarna när han säger:

– Jag vill få hit Banksy och att han ska göra några konstverk här. Det skulle fungera som skydd mot israeliska rivningar.

Eid Suleiman Hathaleens favoritmodell. Foto: H. Jonsson.

Beduinbyn Khan al-Ahmars talesperson Abu Khamis säger att de inte kommer att lämna sin by. ”Även om de river våra hus och vi får bo här under bar himmel så kommer vi att stanna”, säger han. Foto: T Langrova.

I ett tält i den lilla byn Khan al-Ahmar sitter Abu Khamis framför ett bord och tittar rakt in i tv-kamerorna. Framför sig har han hela världen, eller i alla fall medierepresentanter från plattformar som når jorden runt. Klockan närmar sig 14.30 och Abu Khamis gör sig redo att dela med sig av sitt budskap.

Han är talesman för beduinsamhället Khan al-Ahmar som bara några timmar tidigare fick beskedet att Israels högsta domstol står fast vid sitt beslut att alla byggnader i byn ska rivas då de saknar byggnadstillstånd. En vecka från den 5 september måste alla invånare ha lämnat sina hem och israeliska myndigheter får jämna byn med marken. Men Abu Khamis budskap är tydligt.

– Vi kommer inte att lämna, säger han.

Kampen om Khan al-Ahmar på Västbanken har pågått de senaste åren. Byn ligger mellan de israeliska bosättningarna Ma’ale Adumim and Kfar Adumim i område C som är under israeliskt styre och är ett av flera palestinska samhällen som riskerar att tvångsförflyttas när israeliska myndigheter vill länka samman israeliska bosättningar med västra Jerusalem med planen ”E1”. En internationellt omdebatterad plan som enligt den israeliska människorättsorganisationen, B’Tselem, riskerar att skära av östra Jerusalem från resten av Västbanken och på så sätt försvåra fredsprocessen och skapandet av en palestinsk stat med sammanhängande territorier (1).

– Det här är en väldigt dålig dag. Det som rätten har gjort idag är att hitta ett sätt att använda lagen för att stjäla vårt land, säger Abu Khamis och pekar på 18 andra beduinsamhällen som påverkas av planen.

Att deras hem saknar tillstånd säger han beror på att tillstånden är för svåra att få. Något som FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, OCHA, bekräftar. Enligt data från den israeliska civila administrationen avslogs exempelvis 91 procent av byggtillstånden i område C under det första halvåret 2016 (2).

Enligt UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar, kallar 181 personer Khan al-Ahmar för hem. Ungefär häften av dem är barn och 95 procent av invånarna är flyktingar från Negevöknen (3). Till Khan al-Ahmar kom de på 50-talet när beduiner tvångsförflyttades av den israeliska armén efter Israels självständighet 1948. UNRWA är bara en av organisationerna som kritiserat planerna att riva byn och ännu en gång tvångsförflytta familjerna, nu till ett område nära en soptipp nära staden Abu Dis utanför Jerusalem, och kallat planerna olagliga enligt internationell lag (4).

Högsta domstolens senaste beslut betyder att Khan al-Ahmars juridiska möjligheter är uttömda. Men för invånarna i byn är beslutet bara ännu ett steg i kampen för sitt hem.

– Vi vet hur det är att få våra hus rivna. De har rivits tidigare och vi har återuppbyggt dem, säger Abu Khamis och fortsätter:

– Vi kommer att stanna här även om de river våra hus. Även om de river våra hus och vi får bo här under bar himmel så kommer vi att stanna.

Men skillnaden nu, säger han, är att hela världen tittar och att Khan al-Ahmar inte längre för kampen ensam.

Redan i juli utbröt det protester i Khan al-Ahmar när bulldozrar dök upp för att förbereda rivningen av skolan. Under protesterna greps flera personer som protesterade mot rivningen. Följeslagare fanns på plats för att visa byn sitt stöd. Foto: A. Cross

Rabbi Alona Nir inom den judiska reformrörelsen. Foto: EAPPI-H. Jonsson.

Det är fredag den 10 augusti. Följeslagargrupp nr 71 med alla personer från de sju placeringarna runt Västbanken är samlade för mittperiodsorientering. Under dessa dagar är vi i Israel för att få intryck och kunskaper från israeliska utsiktspunkter. De vi möter är inte ockupationsanhängare, det är folk som är solidariska med Israel på ett sätt som de anser vara rätt. Människor som det oftast är lätt att diskutera med för att de är intresserade både av att lyssna och av att själva förklara hur de ser på saker och ting.

Det är alltså fredag eftermiddag och shabbaten skall snart inträda, vi är på besök i en synagoga i Mevaseret Zion [1] för att delta i shabbatgudstjänsten. Synagogan är ljus, modernt ren i sin utformning och har ett stort fönster med utsikt över Jerusalem. Församlingen, Kehillat Kamatz, är en del av den israeliska rörelsen för reformerad och progressiv judendom [2], berättar rabbi Alona Nir under en knapp timmes information och samtal innan gudstjänsten ska ta sin början. Redan nu vaknar jag till. En kvinnlig rabbi! Inte illa. Otänkbart inom den statliga judendomen som är ortodox. När staten Israel skapades gavs delar av statsmakten till det ortodoxa rabbinatet [3], det gällde bland annat familjefrågor som äktenskap och begravning.

– Israel har inte fullständig religionsfrihet, säger Alona.

Man kan tillhöra olika religioner och olika inriktningar inom judendomen men det är den statliga judendomen som har alla praktiska rättigheter, sager hon. Det går inte att gifta sig med en icke-judisk partner. Vill någon göra det så måste äktenskapet ingås utomlands. Då accepteras det i Israel. Men det går då inte att skiljas i Israel.

– Jag har gift mig med Yael tre gånger.

Nu börjar det likna någonting. Jag är nu helt vaken: En kvinnlig rabbi som är gift med en kvinna. I Israel. Underbart! Anledningen till det flerfaldiga giftermålet har att göra med att de har samma kön, tillhör reformrörelsen som staten inte erkänner som riktig judendom och att de har adopterat en flicka som nu är fyra år. Om jag förstår Alona rätt så är det fortfarande inte säkert om staten erkänner deras dotter som just, deras dotter.
Hon berättar vidare att de har en ortodox rabbi några kvarter bort som samarbetar med reformrörelsen och också om israeler hon känner som strävar efter en framtid där israeliska judar kan leva tillsammans med palestinierna:

– Ni borde prata med dessa israeler!

Alona nämner ett par praktiska skillnader mellan ortodoxa och reformerta judar – utöver synen på samkönade relationer. Som att de senare kör bil på shabbaten och att de inte heller separerar män och kvinnor i synagogan. Reformrörelsen får inte del av några offentliga pengar och måste förlita sig på gåvor och donationer.

Hon anser inte att det finns någon motsättning mellan judendom och demokrati. Vidare att gamla testamentet inte är ”perfekt”, men understryker att ordet ”shabbat” nämns två gånger i moseböckerna medan ”kärlek” förekommer 36 gånger.

Om ordet ”Israel” säger Alona att det betyder att brottas med Gud. Jakob fick namnet Israel efter att han brottats med guds ängel.

– Guds utvalda folk, vad betyder det begreppet för dig? frågar en följeslagare.

– Det betyder att vi som judar har ett extra ansvar för att laga världen. Det är vår uppgift.
Så förtydligade hon det avslutningsvis med att:

– Vi är alla mänskliga varelser.

Nu har församlingsmedlemmarna bänkat sig och gudstjänsten kan börja.

Utsikt över Jerusalem genom synagogans fönster. Foto: EAPPI-H. Jonsson.

Fjärde husrivningen är i full gång när vi kommer till al-Walaja. Ambulanspersonal och en lokal pressfotograf är på plats förutom vi, byborna och soldaterna. Många barn finns bland de protesterande byborna. Foto: T. Thunander.

Det är orolig stämning i byn och flertalet bybor protesterar mot husrivningen framför de Israeliska soldaterna som blockerar vägen fram till huset. Senare används både tårgas och ljudgranater av militären för att skingra protesterna. Under tiden arbetar bulldozrarna med att förstöra huset. Det låter som en byggarbetsplats när maskinerna arbetar.

Vi åker iväg för att besöka personerna som ägde ett av de andra husen som blev förstört samma natt. Jag får prata med Mysa’a Adnan som är syster till kvinnan som bodde i huset tillsammans med sin familj. Familjen består av två vuxna och tre barn som är sju, fyra och tre år. Mysa’a, som pratar bra engelska, berättar:

– Vi väntade nervöst hela natten och tog ut det vi kunde. Barnen har inte sovit alls.

Hon berättar att militären kom vid tre på natten och att tre bulldozers användes för att förstöra huset.

– De är så många när de kommer, med vapen och allt. Barnen blir så rädda. Ett av barnen sa ’Det där är mitt rum’ när det förstördes.

Mysa’as syster som bodde i huset är för trött för att prata med oss. Familj och vänner sitter på de utburna stolarna längs med den enda skuggremsa som finns på tomten. De utburna möblerna står utspridda på andra sidan. Mysa’a fortsätter:

– När min syster bodde här var hon så lycklig. Det är ett vackert ställe med planteringar och vacker utsikt. Vi brukade sitta här tillsammans och dricka kaffe och lyssna på musik. Smärtan i våra hjärtan är värre än fysisk smärta. Vi vill bara leva normalt och vara lyckliga. Vi kan inte leva i fred nu. De bara skrattar, med deras vapen. Det finns ingen mänsklighet. När de var klara med att förstöra huset skakade de hand med varandra mitt framför oss. Ni kan inte förstå vad vi känner. Ingen muslim, kristen eller jude kan göra det här. Det här har inget med religion att göra, det är bara politik. Våra grannar är kristna och vi kommer jättebra överens.

– För oss finns det inget nästa steg i våra liv. Vi kan bara starta om från början och bygga upp det de förstört igen. Jag sa till dem: Jag har en telefon, ni har vapen. Det finns ingen rättvisa. Det ger ingen mening.

Två pojkar ligger i en säng bland resten av möblerna som Mysa’a och hennes systers familj hann bära ut under natten. Mysa’a vill inte själv vara med på bild. Foto: T. Thunander.

Byn al-Walaja är nu för tiden nästan helt omringad av muren och israeliska bosättningar. Det finns bara en väg in och ut ur byn [1]. Israelisk polis har även satt upp en vägspärr i byn där de flesta invånarna inte får lov att passera. Många fält är isolerade och kan därför inte brukas [2]. al-Walaja är en av byarna som drabbas av Israels planering att ta över stora delar av Västbanken för att tillhöra stor-Jerusalem under Israeliskt styre [3]. Både expansionen av Jerusalems kommungräns samt rivning av privat egendom av en ockupationsmakt bryter mot internationell humanitär rätt och innefattar en rad brott mot mänskliga rättigheter [4]. Just nu har fler än 50 hus fått så kallade rivningsorder, och ungefär 50 hus har redan förstörts i al-Walaja [5].

Vi tittar ut över rasmassorna som en gång var ett hus och Mysa’a säger:
– Vi grät ingenting när de var här, bara när de hade åkt. Vi låter dem aldrig se våra tårar.