Varje vecka levererar en tankbil 10-20 kubikmeter vatten till människor, djur och grödor. Foto: Bosse

Som ansvarig för fältundersökningar får Nasser vid flera tillfällen avbryta vårt samtal. Hela tiden får han via ett nätverk i Whatsapp in rapporter om observationer som görs i ett område från Jerusalem ner till gränsen mot Israel i söder. Till exempel om armébilar och israeliska underrättelsetjänstens bilars förflyttningar. Allt för att kunna infinna sig, bevittna och dokumentera husrivningar, förstörelse av byggnader och infrastruktur som vatten- och elledningar.

-Obamaadministrationen pressade tillsammans med EU den israeliska regeringen att upphöra med husrivningar, men nu finns det ingen som kan hålla dem tillbaka, säger Nasser med allvar i rösten. Ekonomisk press skulle göra skillnad, säger han.

Så berättar han igen, för oss nya följeslagare, om flykten i 1948 års krig från västra Negevöknen till Susya i South Hebron Hills där man hittade nya marker i det som blev Västbanken. 1967 ockuperades hela Västbanken och Israel började bygga bosättningar.

-1986 byggde israelerna stora staket vid Susya och stängde ut ett hundratal familjer. En del flydde till staden Yatta, andra bara en liten bit åt sidan. Vi sov i skuggan av olivträden och hoppades komma tillbaka. Efter en månad såg vi att det bodde folk i våra hus. Då började vi bygga hus och vattenledningar i närheten berättar Nasser.

Idag bor familjerna i Susya i det som kallas område C enligt Osloavtalet 1993 (2) och lyder under israeliska armén. Deras hus har rivits sju gånger men de har byggt upp dem igen och vägrar flytta. Alla byggnader anses olagliga enligt israelisk lag och är rivningshotade. Man får inte ta hit maskiner för att bygga riktiga vägar. Gör man det ändå blir maskinerna konfiskerade för en längre eller kortare tid, berättar Nasser.Han berättar också att kommittén som utfärdar tillstånd av olika slag för Susyas invånare, består av militärer och bosättare, ingen palestinier, och att domaren Noam Sohlberg själv bor i en bosättning [3].
För att få vatten till människor, djur och gröda gör man allt man kan för att spara på regnvatten. Nu har det inte regnat på sex månader så man måste köpa vatten från israelerna. En tankbil kommer med vatten varje vecka, 10 kubikmeter a’ 35 NIS, circa 90 kronor. För israeler kostar vatten 8 NIS, circa 20 kronor.

Plötsligt ropar Nasser till oss. Han har via sitt mobilnätverk fått indikationer på att något är på gång. Vi hoppar in i vår bil och får inom en kvart bevittna hur en enhet ur den israeliska armén river och konfiskerar ett tält, den provisoriska bostad som Yusuf Qawawi hade satt upp igår på sin mark. Dagen innan hade nämligen hans stenhus rivits av en av den israeliska arméns bulldozrar.

Dagen efter att huset revs konfiskerades Yusuf Qawawis tält. Foto B Tselem

Hanna Barag är en av kvinnorna från människorättsorganisationen Machsom Watch som arbetar mot ockupationen. ”Vi älskar att bo här och det finns mycket gott i Israel. Men, vi är kritiska till det som händer på Västbanken”, säger hon. Foto: I. Bernebring Journiette.

Klockan är 04.30 en måndag vid vägspärren, ”checkpointen” Qalandia, som skiljer Ramallah och Västbanken från Jerusalem och Israel. Utanför stiger solen och köerna, med arbetare på väg från sina hem på Västbanken till jobben på andra sidan muren, växer sig allt längre. Vi följeslagare är på plats för att hålla oss ajour med den verklighet som de som använder checkpointen lever med. Vi kontrollerar hur lång tid det tar för folk att gå igenom, om den humanitära grinden för kvinnor och barn öppnas som den ska och vi tar kontakt med de som nekas att passera för att förstå varför.

I vänthallen som leder in till slussarna och kontrollområdet luktar det kiss. På marken blandas gammalt skräp med nytt och två toaletter är sedan länge igenbommade. Vändkorset i första slussen dunkar i takt med att människor passerar under soldaters vakande ögon.

– Mitt första besök vid en checkpoint var så chockerande att jag var sängliggande i flera dagar, berättar Hanna Barag.
Vi sitter i en föreläsningssal i gamla stan i Östra Jerusalem. Hon är på plats för att prata om sitt arbete med Machsom Watch. ”Machsom” är det hebreiska ordet för checkpoint och organisationen har sedan 2001 samlat israeliska kvinnor som dagligen bland annat besöker checkpoints för att kunna vittna om svårigheterna som palestinier lever med på grund av ockupationen. När de kan stöttar de med laglig hjälp.

– Vi är israeliska kvinnor som gillar detta landet. Vi älskar att bo här och det finns mycket gott i Israel. Men, vi är kritiska till det som händer på Västbanken, säger Hanna och berättar att organisationen samlar runt 200 kvinnor i åldrarna 60–90 år.

Sedan starten har de sett både ockupationen och checkpointsen förändras. Från början mötte kvinnorna enskilda soldater – ansikte mot ansikte. Idag handlar allt om byråkrati och tillstånd. Machsom Watch, berättar Hanna, hanterar lagen och ockupationens byråkrati.
För att kunna röra sig från Västbanken till Jerusalem, Israel eller Gaza måste alla palestinier ha tillstånd.

– Med tillstånden, säger Hanna, bestämmer Israel när man får röra sig och hur.
Att förklara hur tillstånden fungerar är krångligt. Nästan lika krångligt som det är att som palestinier få ett. ”För att erhålla dessa tillstånd står palestinier inför ett helt godtyckligt och icke transparent byråkratiskt system”, skriver den israeliska människorättsorganisationen B’tselem och hävdar att Israel använder sig av inskränkningar i den palestinska befolkningens rörelsefrihet för att befästa sin ockupationsmakt (1).

– Varje palestinier berörs av detta och måste hantera det på något sätt, säger Hanna och berättar att tusentals palestinier nekas tillstånd för att de har blivit svartlistade och på så sätt inte kan röra sig utanför Västbanken för att arbeta, söka vård eller besöka släktingar.

Tillbaka vid Qalandia använder en ung man en gammal pizzakartong som bönematta medan soldaterna tittar bort. En äldre man hälsar på oss och tycker att vi ska lyfta hur absurt det är att han, som är född och uppväxt i Jerusalem, måste gå igenom en checkpoint varje dag för att kunna leva sitt liv. Hanna Barags ord ekar i huvudet.

– Folk frågar ofta mig vad som är lösningen. Just nu kan jag inte se en lösning men en dag kommer ockupationen att vara över. Jag kanske inte får uppleva det under min livsstil men kanske mina barn.

Enligt israeliska myndigheter passerar uppemot 26 000 människor checkpointen Qalandia mellan Ramallah och Jerusalem varje dag (2). Foto: T. Langrova.

Yusufs nya hus. Foto: H. Jonsson

I byn Qawawis har alla hus utom ett fått rivningsanmodan av den israeliska DCO:n [1]. Huset utan rivningsanmodan är det äldsta huset i byn och där huserar COMET ME [2].
Högt ovanför den lilla palestinska byn ligger den israeliska utposten Mitzpe Yair, byggd utan tillstånd från ovan nämnda DCO.

I Qawawis börjar Yusuf Abu Aram i augusti 2018 uppföra ett enplanshus av cementsten. Det byggs högst upp i byn på sluttningen mot Mitzpe Yair. Yusuf försöker bygga snabbt, det är stor risk att få ett byggförbud från DCO:n. Han bygger på egen mark men har inget byggnadstillstånd. Tillstånd att bygga inom område C [3] ger Israel enbart i undantagsfall till palestinier. Hans kusin Jibreen sökte för ett par år sedan, fick nej men byggde ändå. Uppe i utposten Mitzpe Yair hotas inga byggen av rivningar och sannolikt kommer den snart att retroaktivt legaliseras.

Söndagen den 19 augusti vid två-tiden är vi på plats när Yusuf får besök av den israeliska DCO:n som bekräftar att Yusuf är landägare men delger ett byggnadsförbud.
Lördagen den 20 augusti kom sju–åtta israeliska bosättare ner från vägen ovanför Yusufs husbygge, berättar Yusufs kusin Jibreen, Sju soldater från DCO:n anlände och följde med bosättarna ner till Yusufs hus och ända in i huset. Yusuf sade åt bosättarna att gå ut ur hans hus och bad soldaterna om hjälp – utan resultat. Soldaterna bad bosättarna att gå, förhöll sig passiva men nära bosättarna, vilka krävde att DCO:n skulle stoppa husbygge.
Soldaterna konfiskerade ett tält, arbetsredskap, cement och annat. Bosättarna fortsatte att ignorera soldaternas uppmaningar men gav sig till slut av. Jibreen menade att det var när den israeliska gränspolisen anlände.

Onsdagen den 22 augusti kommer en högt uppsatt representant för den israeliska DCO:n till Yusufs som visar upp egendomen inkluderande grottan som familjen brukat bo i.
Lördagen den 25 augusti kom DCO:n för att träffa Yusuf som inte var där. Soldaterna gick då ner till Jibreens hus och konfiskerade maskiner och utrustning utanför dennes hus som byggs ut med ett nytt rum.

Senare på eftermiddagen begav sig ett antal personer från Ta’ayush [4] upp till Mitzpe Yair för att fotografera deras husbyggande. De blev misshandlade av ett tjog bosättare medan arméns soldater såg på. Armén körde de skadade till sjukhuset i Beer Sheeva som konstaterades att inga ben var brutna och alla kunde lämna sjukhuset.

Söndag 26 augusti får Jibreen mottaga ett byggnadsförbud för sin tillbyggnad.
Fredag 31 augusti stoppas Breaking The Silence busstur [5] vid Mitzpe Yair och ledande personer förhörs några timmar.
I mörkret den 3 september kl 4.30 rullar en stor lastmaskin utför berget, åtföljd av soldater. En granne ringer Yusuf som kommer dit kl 5.00. Då är hans hus redan en hög av stål och cementstenar. Samma dag kl 9.00 är Yusuf och hans advokat kallade till möte med den israeliska DCO:n i Beit El om byggnadsförbudet. Huset är redan rivet och Yusufs advokat ringer DCO:n och frågar varför de rivit huset innan mötet. ”Vi har inte rivit huset”, blev svaret.

Tisdag 4 september DCO och soldater konfiskerar det tält som Yusuf satt upp bredvid det nedrivna huset.

Yusuf byggde ett hus. Foto: H. Jonsson

Fatima Slymia, rektor på Zanuta School är även föreläsare på universitetet i Jerusalem. Foto: Bosse

Fatima är en högt utbildad kvinna med en masterexamen från universitetet i Jerusalem där hon numera även själv föreläser. Hon arbetade tidigare i staden Dura när hon erbjöds jobb i en skola för enbart pojkar i en annan stad.

-Men jag ville till Zanuta. Här får jag undervisa både flickor och pojkar och samtidigt vara skolledare. När utbildningsministern ringde och erbjöd mig tjänsten fanns det ingen tvekan, säger Fatima, som strålar av glädje när hon berättar om sitt arbete.

För att ta sig till jobbet i Khirbet Zanuta måste hon varje morgon köra bil i upp till en timma, ibland fördröjd ytterligare av tillfälliga vägspärrar. I Zanuta jobbar fyra lärare, två män och två kvinnor, med sjutton elever 6-12 år gamla.

– Det är ett mycket hårt arbete, även fysiskt. Varje morgon ska vi dra upp presenningar till ett tak över de tre klassrummen och på kvällen ska presenningarna bort igen, berättar Fatima.

Ett fjärde klassrum ska ge plats för tio barn i förskoleåldern men man saknar fortfarande lärare.

-Om israelerna får för sig att vi har byggt tak på husen är arméns bulldozrar snart här. Då kanske de river ner hela huset, säger Fatima.

Drönare från en närbelägen bosättning övervakar skolan som har ett beslut om byggstopp hängande över sig.
Skolan i Zanuta stod klar i mitten av mars i år. Den var byggd i sten och hade två toaletter och rinnande vatten. Dessförinnan hade barnen fått gå tio kilometer till en annan byskola. I början av april månad åkte Fatima till Kina på en konferens om lärande och skolutveckling. En dag ringde en man från Fatimas skola i Zanuta och berättade upprört att israeliska armén var vid skolan för att riva den.

-Jag grät och grät, säger Fatima. Sen fick jag bilder från rivningen som jag visade på konferensen nästa morgon.

-Titta vad som hände på min skola igår! En afrikansk delegat ville trösta mig och sa att i hennes land har man skola under träden, berättar Fatima.

Fram till sommaruppehållet hade man undervisning i tält som hann rivas två gånger innan lovet. Man fick löfte om pengar från palestinska utbildningsministeriet under förutsättning att man själv ordnade byggnationen. Man jobbade på fredagar och lördagar då israelerna har helg. När höstterminen började var skolan klar. Man samlades på skolgården och sjöng nationalsången. Israeliska poliser kom dit och meddelade att om Fatima parkerade sin bil på skolgården skulle man konfiskera hennes bil i tre månader, då man såg henne som ansvarig för nybyggnationen. All vidare byggnation har förbjudits på skolan och den tillhörande kliniken, en liten vårdmottagning dit en sköterska ska komma tre gånger i veckan.

Mitt i vårt samtal får Fatima besök av ett team från YMCA. De hjälper barn och ungdomar i Hebronområdet som behöver stöd i psykosociala frågor och kommer till Zanuta två gånger i veckan. –Ockupationen innebär en stor press på såväl barn som vuxna, säger Fatima som är fast besluten att kämpa för byns barns rätt till utbildning. En rätt som är klart uttalad i Barnkonventionen vilken även Israel undertecknat. (1) Den Fjärde Genevekonventionen fastslår barn rätt till utbildning även under ockupation vilket också staten Israel skrivit under på, men inte följer. (2)

-Israel vill hindra oss från att ge våra barn den utbildning de har rätt till.

-Just nu är vår skola ett palats, strålar Fatima. Om de river vår fina skola bygger vi upp den igen, avslutar Fatima. Och vi känner verkligen att man kan göra det.

Varje morgon sjunger barnen nationalsången framför den palestinska flaggan. Foto: Bosse

Sandie Hanna på The Palestinian Working Woman Society for Development som arbetar för att erbjuda stöd till kvinnor för att förbättra deras psykiska hälsa och med att stärka deras möjligheter att bli självständiga. Foto: WCC-EAPPI

Fyra trappor upp, på en sidogata från Main Street i Ramallah, möter jag Sandie Hanna på en traditionell palestinsk restaurang. En trappa ner ligger hennes kontor hos organisationen The Palestinian Working Woman Society for Development (PWWSD). Restaurangen är en av deras inkomstgenererade verksamheter. De andra bedrivs på ideell basis för att främja kvinnors möjligheter på Västbanken och i Gaza.

– Kvinnor här utsätts för förtryck på flera olika nivåer. Vi är drabbade av ockupationen men kämpar också med de patriarkala strukturerna som genomsyrar samhället, säger Sandie.

Hon arbetar med kommunikation och påverkansarbete och berättar att arbetet för mänskliga rättigheter har gått i arv. Det första projektet hon engagerade sig i var mobila kliniker som erbjöd psykosocialt stöd för barn och kvinnor som utsatts för ockupationsrelaterat våld. Nu använder hon sin röst för att berätta om de svårigheter som kvinnor lever med under den israeliska ockupationen.
PWWSD jobbar framför allt med att erbjuda stöd till kvinnor för att förbättra deras psykiska hälsa och med att stärka deras politiska och ekonomiska möjligheter och självständighet genom att hjälpa dem att ta makten över sina liv. Organisationen grundades 1981 och menar att den palestinska kvinnans frigörelse är direkt kopplat till frigörelsen från ockupationen (1).

– Ockupationen är grundorsaken till vårt förtryck, säger Sandie och berättar att hon ofta föreställer sig ett liv utan ockupationen.

– Ockupationen hindrar den ekonomiska utvecklingen och möjligheterna för oss att bygga ett bättre samhälle och en bättre värld som hade kunnat innebära förutsättningar för mer utbildning och utveckling och kvinnors frigörelse.

Ett av projekten handlar om att organisera kvinnor politiskt och ge dem kunskapen som behövs för att ställa upp i lokala val i område A, de områden som kontrolleras av de palestinska myndigheterna. Förra ställde 129 kvinnor som deltagit i olika program upp i någon form av lokala val och 75 valdes till en beslutsfattande befattning (2).

– Vi behöver att fler kvinnor syns och deltar i demokratiska processer så att de kan vara med och påverka besluten som tas och vara en förebild för andra kvinnor, säger Sandie och berättar att alla deras projekt jobbar med kvinnor på flera olika plan.
Vad hjälper det att hjälpa en kvinna att lära sig tjäna pengar om hon inte också har kunskap att kräva sina rättigheter så att hon inte utsätts för övergrepp, förklarar hon.

– Allting hänger ihop, säger Sandie.

Något som FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, OCHA, bekräftar. I en artikel om våld mot kvinnor i område C på Västbanken skriver de att förekomsten av våld i nära relationer är utbrett och att upplevelser av ockupationsrelaterat våld även gör att förekomsten av våld i hemmet ökar. Samtidigt innebär de humanitära svårigheterna och de patriarkala strukturerna att kvinnor är extra sårbara (3).

För Sandie är vägen framåt självklar: ockupationen måste upphöra.
– För att kvinnor ska frodas måste de ha en känsla av att höra hemma, känna sig trygga och fria. De måste vara fria från ockupationen och de patriarkala strukturerna och kunna kräva sina rättigheter, säger hon.

Kvinnokooperativ, många kvinnor på Västbanken är aktiva inom jordbruk för både självhushåll och försäljning. Foto: N. Lundh

Fatimah al-Mahamie, arkitekt. Foto H Jonsson

Fatimah slutförde sin arkitektutbildning för tre år sedan och arbetar nu på en arkitektfirma i Yatta. Hon vill starta ett eget företag tillsammans med sin man Marwan, som är examinerad väg och vatteningenjör.
Fatimah säger att arkitektutbildning länge varit möjlig för kvinnor då arbetet bedrivs inomhus. Numer tillåter traditionen att kvinnor arbetar utomhus och därmed är även andra inriktningar tänkbara. Om arkitekturen i Yatta och på Västbanken säger hon:

– Lådor, lådor, lådor,… vita kuber som kommer från Bauhaus-skolan [1] som den utvecklades i Tel Aviv. Sedan har man lagt till lite bågar, kolonner och terasser från den gamla mellanöstern-traditionen. Yatta har 3000-åriga anor och är som stad en sammanväxning av ett antal kananeiska småstäder.

Fatimah räknar upp al-Karmiel, Zif, Susiya och några till. På några ställen i Yatta finns rester kvar av den arkitektur som utvecklades under den ottomanska eran [2]. Hus av sten med bågar och kupolformade tak som byggdes tätt utan mellanrum. Detta sätta att bygga försvann för ungefär 100 år sedan. Numer byggs det med mellanrum mellan Bauhauspräglade hus.
På frågan om de tak som ser ut att vara inspirerade av kinesiska pagoder säger Fatimah att de kommer från den ottomanska tiden och förekommer över hela Västbanken.
Hon anser att det råder en frånvaro av stadsplanering i Yatta:

– Inom centrala Yatta, dvs A- och B-områden, [3] bestämmer den palestinska myndigheten. Men där finns inga större områden att planera och därför bygger man mera vertikalt. En landägare bygger i stort sett hur han vill. En ansökan skickas in till stadskontoret och några få regler ska uppfyllas. Till exempel att det ska vara minst tre meter från huset till gatan. Idag har alla hus septiska tankar för avloppet men ett centralt system för avloppsvatten planeras. Våra stora C-områden utanför Yatta, till exempel Masafer Yatta, har den israeliska myndigheten kontrollen över och den avslår mer än 90 % av ansökningarna. För de byar inom område C som har en godkänd byggnadsplan så omfattar denna oftast bara en mindre del av byns marker.

Fatimah berättar om familjens direkta erfarenhet av den israeliska ockupationen. För tio år sedan trängde ett stort antal israeliska soldater in i deras hus i Yatta och använde det som bas för övervakning av området. Hon säger att israeliska räder in i stan är vanliga. Den senaste för ett par dagar sedan, då det sköts i luften.
Situationen med en växande befolkning och utan mark att expandera på, gör att Fatimah anser att man också måste bygga lägenhetshus.
Den arkitekturstil som hon själv vill utveckla ska vara baserad på en enkel form av låga hus, till vilka hon vill lägga detaljer ur den islamska traditionen. Det handlar om bågar, pelare och fönster. Hon och Marwan tänker sig dubbla bågar för att få stora spännvidder. Fatimah är särskilt intresserad av att utveckla de arabisk-islamska mashrabiya-fönstren [4]. Dessa burspråk var traditionellt av glas och trä, men hon vill tillverka dem i aluminium och glas, eftersom trä är dyrt och ett besvärligt material i det lokala klimatet. Sådana fönster är visserligen dyrare än de som är vanliga i dagens fastigheter, men hon betonar mashrabiya-fönstrens skyddande egenskaper, att de ger avskildhet och kan innehålla vackra ornament.

Hus från den ottomanska tidens arkitektur. Foto: H Jonsson

Begreppet kompetensflykt betyder att personer med teknisk eller akademiska färdigheter utvandrar från mindre ekonomiskt utvecklade länder till länder med bättre yrkesmässiga och ekonomiska förutsättningar [1]. I Palestina har detta fenomen blivit allt vanligare. Redan 2006 ville Palestinska myndigheter få ett stop på kompetensflykten. Under 2006 beviljades 10 000 ansökningar under bara 4 månader för Palestinier att arbeta i andra länder. Ansökningarna gällde främst högutbildade eller personer med möjlighet att investera ekonomiskt i det nya landet, vilket innebär en stor förlust för Palestina [2].

Arbetslösheten bland unga personer i Palestina som har en universitetsexamen är hög, hela 55 % [3]. Många emigrerar på grund av den höga arbetslösheten och för att få en bättre ekonomi [4]. Även om det är vanligt att kompetensflykten sker till länder så som USA och Jordanien är det också många som väljer att arbeta i Israel. Många uttrycker att de sitter i ett dilemma mellan att välja att åka utomlands för att arbeta, eller stanna hemma och arbeta i Israel [5].

Usama Nicola är projektkoordinator på Wi’am och arbetar med utbyten och dialoger för att öka förståelsen för det kulturella, historiska, religiösa och sociopolitiska läget i Palestina. Han leder även guidade turer i utbildningssyfte.

Usama fokuserar på Israels roll i att rekrytera högutbildade och kunniga personer från Palestina och menar att det utarmar det Palestinska samhället från att utvecklas i den riktning som behövs.

– Israel tar kontakt med högutbildade och talangfulla människor och erbjuder dem arbetstillstånd och hög lön. Detta händer många läkare, arkitekter och andra välutbildade. Israel försöker även få Palestinska affärsmän att göra affärer med Israeler.

Usama kallar Palestinska arbetare i Israel för billig arbetskraft.

– Du få betydligt högre lön i Israel. Men det är fortfarande billigare för Israel att anställa palestinier än att betala israeler eller internationell arbetskraft. Inställningen till att arbeta för Israel och för israeliska bosättare har ändrats. Om någon arbetade för bosättare förr i tiden vågade man inte säga det. Idag har vi inte några andra alternativ än att arbeta i israeliska bosättningar eller i Israel. De ekonomiska behoven styr mer. Det går inte att ha en stabil ekonomi under ockupation.

Usama berättar vidare att det är ett stort problem att arbetslösheten för nyexaminerade personer är så hög. Han menar att ockupationen gör det svårt att skapa jobb och ha en god ekonomi. På frågan vad Palestina behöver göra för att behålla högutbildade personer i landet pekar han bland annat på att Palestinierna behöver lösa deras interna politiska meningsskiljaktigheter och hitta kreativa vägar för att skapa meningsfulla jobb. Men framförallt menar han att det är ockupationen som hindrar deras möjligheter för tillväxt. När talangfulla personer lämnar Palestina får det därför flera konsekvenser.

– Många av dem som lämnar är förebilder. De kan utbilda andra och de är samhällets framtid. Ockupationen vill ha frivillig tyst migration. Därför är det inte bra för det Palestinska samhället att se dem lämna. Ockupationen har alltid försökt förstöra och utarma vårt samhälle.

Usama tror att kompetensflykten påverkar Palestinas framtid och möjlighet till förändring negativt.

– De unga, kunniga, välutbildade och rika lämnar Palestina. De kompetenta personerna som lämnar är de vi behöver för att göra samhället bättre. Vi får inte låta ockupationen fortsätta att växa. Vi måste fortsätta vårt motstånd mot ockupationen med ickevåld.

-Var finns rättvisan, säger Suleiman. Våra hus rivs medan bosättarna/i bakgrunden/ får breda ut sig. Foto: Bosse

Vår tolk Abed hinner nästan inte med när Suleiman från byn Umm al Kheir söder om Hebron berättar om demonstrationerna vid den numera så omskrivna beduinbyn Khan al Ahmar belägen mellan Jerusalem och Jeriko. Suleiman hade stämt möte med några vänner från en pilgrimsresa till Mecka. Suleiman är av samma stam, Jahalin, som beduinerna i Khan al Ahmar och ville visa sin solidaritet med byborna som enligt det senaste beslutet i högsta domstolen i Israel ska tvångsförflyttas och själva stå för rivningen av byn. Striden om byn har stor betydelse då palestinier befarar att Israel planerar att skära av Västbanken på mitten. Det skulle ytterligare fragmentera och isolera de återstående stadsområdena från varandra. (1)

Det var ett 100-tal volontärer där. Många hade övernattat. Så kom det gränspolis och vanliga poliser. Sen kom det en buss full med soldater. Men aktionen togs över av bosättare och deras säkerhetspersonal, säger Suleiman.
-Vi gjorde inte våldsamt motstånd. Vi bara satt där på vägen som armén ville blockera. En väg som är oumbärlig för att få fram vatten och andra förnödenheter till byn.

När Suleiman och några andra vägrade flytta på sig greps de och tvångsomhändertogs. De fördes till polisstationen i bosättningen Maale Adumim. Suleiman visade sitt missnöje genom att matvägra. Han släpptes efter 12 timmar med förbud att i fortsättningen åka till Ramallah eller Jeriko på norra Västbanken.

-Jag kan inte besöka mina släktingar längre fastän vi bor i samma land. Tänk er in i vår situation! Vad skulle ni göra? Folket i Khan al Ahmar är ett stillsamt folk som bara vill leva i frihet.

I förhörsrummet fick de sitta på varsin stol och stirra in i väggen.
-Om vi vände oss hotade de att slå oss. Sedan togs vi till förhör en och en. De ville veta varför jag var i Khan al Ahmar. Jag sa som det var, att jag träffade vänner från en pilgrimsresa till Mecka

Efter att Suleiman släppts ur arresten gick han ut på vägen utan vatten eller mobil. Han togs omhand av två unga beduiner som såg till att han fick något att äta och att han kom hem, den långa vägen till Umm al Kheir igen.

När vi följeslagare träffade Suleiman i början av september berättade han om kriget 1948 och om flykten från Negev. Många flydde till Syrien, Jordanien och Libanon.(2) En del till Jeriko och Khan al Ahmar. Idag har beduinerna där ställts inför valet att förflyttas till närheten av en soptipp eller ett reningsverk. Ingenstans kan man längre fortsätta sin livsstil och försörjningssätt, att vandra med djur och tält efter årstid.
-Vi beduiner har inte förlorat odlingar, brunnar och vattenledningar. Vi har förlorat vår frihet. Bosättarna vill inte ha oss kvar på västbanken. Alla israeliska bosättningar vi ser är vårt land, ropar Suleiman förtvivlat.
-Var är rättvisan?

När vi frågar om vi får skriva om honom i våra hemländer jublar han med händerna i luften.
-Skriv för rättvisans skull! Alla ska veta hur den israeliska regeringen behandlar oss. Dom är rädda för alla som för fram i ljuset vad som händer i vårt land, avslutar Suleiman.

Innan vi lämnar byn visar visar Suleiman något han kallar ”svenskhuset”. Ett biståndsprojekt som bara blev några år gammalt innan det revs av den israeliska armén . Foto: Bosse

Delar av Alrowwads dansgrupp på premiären av dansföreställningen om Majnoon Layla, regisserad av den franska koreografen Philippe Talard.
Motassem Abu Sheira ses längst fram. Foto: T. Thunander

Alrowwad är ett kulturcenter som startade 1998 av Abdulfattah Abusrour och några av hans vänner. Centret är beläget mitt inne i flyktinglägret Aida i Betlehem. Centret gör stor skillnad för barn och ungdomar som kommer hit och får lära sig att arbeta med allt från teater och musik, till dans, sång, fotografi, film, och annat som lockar ungdomar fokusera på konst. Filosofin bakom centret är ”vackert motstånd” där motståndet mot ockupationen utrycks genom konst och kultur. Målet är, som Abdufattah uttrycker det, att rädda liv. Genom att inspirera ungdomar och barn till att känna hopp och ge dem möjlighet att uttrycka sig på ett kreativt och obeväpnat sätt hoppas Abdulfattah att de ska tänka att de vill leva i stället för att dö för Palestina, eller vad deras kamp än är.

– Konst är det som enar mänskligheten mest. När man ser på teater, en film eller lyssnar på musik tänker man inte på vilket land det kommer ifrån, utan hur mycket det berör dig. Det är så vi tar bort stereotypa bilder och blir likvärdiga inför varandra.

Sedan starten för 20 år sedan har Alrowwad utvecklats från två rum till två byggnader. Varje år kommer mellan 6000 – 8000 barn och ungdomar till centrat.

Motassem Abu Sheira har dansat sedan han var två år och har precis tagit examen som sjuksköterska. Han är ledaren för gruppen och önskar att bli danslärare.

– Dans finns inom dig. Genom dans får du utlopp för det som finns inom dig på ett bra sätt.

Dansgruppen tränar två till tre gånger i veckan. De gör egna koreografier där de tolkar berättelser eller teaterpjäser på sitt eget sätt. Vissa i gruppen har dansat länge, andra har börjat nyligen. Det är tydligt att dansen används som uttrycksätt för motståndet mot ockupationen, men också för gamla traditioner som finns kvar i samhället.

Från vänster ser vi Jenan, Momen, Motassem, Momen, Ala, Haytham, och Ismael och Raheel sittandes, som tillsammans utgör en del av dansgruppen. Foto: T. Thunander

– Vi har många gamla och dumma normer och traditioner som vi behöver ändra. Till exempel det här med killar och tjejer. Många tror att det ska hända något så fort en kille och en tjej är tillsammans. Enligt dem får jag inte ens skaka hand med en tjejkompis. Men det händer ingenting när vi är tillsammans. Vi behöver ta bort gamla religiösa traditioner och ersätta det med mer modernitet. Jag säger det här hela tiden till alla jag känner; vi behöver mer modernitet. Jag, och vi i den här gruppen, försöker bli fria från de gamla traditionerna. Vissa familjer är väldigt stöttande och visar stor tillit. Andra gör inte det. Man ska inte bråka med sina föräldrar, men ibland kan man ifrågasätta dem. Ibland behöver man säga nej och göra sina egna val, säger Motassem.

Gruppen säger att de använder dansen som ett medel för att visa motstånd till ockupationen. I stället för att använda våld har de hittat ett annat sätt att slåss på – genom konst, kultur och dans.

– När jag kom till Alrowwad centret för första gången såg jag loggan ”Everyone is a change maker.” Jag tog till mig av det väldigt starkt. Jag och mina vänner vill kunna ändra saker till det bättre. Vi pratar mycket om böcker och politik. Och jag pratar mycket med mina vänner om hur de kan göra sin röst hörd, säger Motassem.

Abdulfattah är mån om att andra inte ska se dem som terrorister, utan som konstnärer. Han understryker att de flesta Palestinier aldrig hållit i ett vapen, att de allra flesta kämpar emot ockupationen utan vapen på olika kreativa sätt. Ungdomarnas längtan efter frihet från ockupationen och ett nytänkande samhälle är tydligt.

– Det är vår roll att göra skillnad, och här i vårt flyktingläger kan vi börja, säger Motassem.

Om du önskar att läsa mer om Alrowwad och deras vision, kan du göra det här: http://www.alrowwad.org/en/?page_id=705

I mötet med soldater och bosättare visar Basil sin träning i ickevåld. Lugnt och sakligt argumenterar han för sin sak med mobilkameran som verktyg. Med den dokumenterar han bosättarnas trakasserier eller andra brott. Foto: B. Härdne

Basil är näst äldst i en syskonskara om fyra pojkar och två flickor. Alla är födda och uppväxta i At Tuwani. Länge bodde hela familjen i ett rum. Pappan arbetade som byggnadsarbetare för palestinier i Ber Sheba i Israel. Familjen ägde mark, och levde av fårskötsel, höns och odling. Det gav mjölk, ost, yoghurt, ägg, kött, grönsaker och olivolja. Under den andra intifadan, 2003, slog israeliska bosättare sig ner på berget ovanför byn och skapade bosättningen Maon Farm. Bosättarna ockuperade delar av byns marker och byggde stängsel runt. Basil berättar att man sköt många av bybornas åsnor och får och förgiftade brunnar. Under den här tiden fick sjuårige Basil sin motivation att kämpa för uppehället och byns överlevnad.

I och med att en stor del av inkomsten från jordbruket minskade när bosättarna lagt beslag på mark var familjen tvungen att få in pengar på något annat sätt. Basils mamma startade ett hantverkskollektiv med byns kvinnor. Huset kunde snart byggas ut med ett rum som blivit samlingslokal och ett rum som är butik. Där säljer man olika hantverksprodukter och bidrar till familjernas försörjning.

-Under ockupation får man använda sin fantasi för att göra livet drägligt, säger Basil. Och i vår by har vi använt ickevåld vid flera tillfällen.

Basil berättar om en händelse när han var liten. Byn hade 1998 byggt en 1-9 skola med tre klassrum. Dessförinnan hade barnen varit tvungna att gå tre km över den hårt trafikerade väg 60 till Byn Al Karmil för att komma till skolan. När byn At Tuwani började bygga ut sin skola med ytterligare ett klassrum kom israeliska soldater dit för att riva den. Där möttes de av byns alla mammor som satt på golven i alla klassrum och vägrade flytta sig. En aktion som ledde till att de fick behålla skolan. Kampen mot ockupationsmakten pågick hela tiden i högsta domstolen och några år efter att bosättare byggt Maon Farm kunde byn genom sina advokaters arbete, på laglig väg, få tillbaka mark som bosättarna tagit.

-När jag var 13 år hade vi i byn ännu en stor framgång, berättar Basil. Vi behövde elektricitet och drog en elkabel från byn Al Karmil. Det var en kall vinterdag när armébilar dök upp för att riva elledningen. Kabeln var inte olaglig men israelerna ville inte att vi skulle ha tillgång till mera el. Då gick alla i byn, barn, kvinnor och män ut och blockerade vägen.

När soldaterna rusade motorerna mot folket för att skrämma dem ropade de:
-Mera mera! Det är så kallt idag, berättar Basil och skrattar. Sedan gav de sig av och sedan dess har vår elkabel fått vara ifred. Det var en seger för ickevåld, säger Basil med ett leende.

-Det har varit en lång ickevåldskamp, säger Basil inte utan stolthet. Men idag har vi både detaljplan, asfalterad väg och en klinik i byn.

Kampen satte sina spår i Basil. Efter gymnasiet började han pendla till universitetet i Hebron. Hans föräldrar stöttade honom i hans val och han är den förste i familjen som avlagt universitetsexamen. I våras, efter fyra år av studier, tog han examen i juridik, civilrätt och statsvetenskap. För att få kalla sig advokat måste han arbeta ytterligare två år på en advokatfirma, myndighet eller organisation.

-Här finns ju egentligen hur mycket som helst att göra för en advokat [1], säger Basil. Problemet är att det inte finns så många lediga jobb.

Vi följeslagare som lärt känna denne ödmjuke unge man, genomsyrad sedan tidig barndom av ickevåldsprincipen, som sett honom i mötet med soldater och aggressiva bosättare, önskar av hela vårt hjärta att han ska få ett jobb så att han får använda även sin utbildning i kampen för sin by och sitt land.

Vid flera tillfällen har boende från den närbelägna bosättningen Maon Farm sågat ner olivträd i bybornas olivlund. Förra månaden ett 20-tal träd. Foto: B. Härdne

Iman Shawamreh ger en intervju framför huset som vänner, familj och grannar just nu river. ”Vi försökte att stoppa detta på alla sätt,” säger hon. Foto: Irina BJ.

Utanför sitt hus står Iman Shawamreh och gråter. Runt henne yr byggdammet från det som en gång var en del av hennes hem. För bara någon timme sedan bodde hon där med sin familj. Nu har delar av huset inte längre något tak och möblerna står ute i solen. Inom tre dagar ska större delen av huset rivas.

– Vi försökte att stoppa detta på alla sätt, men myndigheterna sa hela tiden nej, säger Iman till en reporter som fångar hela händelseförloppet på film.

Jag befinner mig i Beit Hanina, ett område i östra Jerusalem, och Iman står framför huset som hennes familj själva har valt att riva. För några dagar sedan tittade en inspektör från Jerusalems kommun förbi och meddelade att familjen innan söndag själva skulle riva de delar av huset som saknar bygglov. Efter det gör kommunen det – med hjälp av soldater om det behövs. Att riva på egen hand är billigare och betyder att familjen slipper de israeliska säkerhetsstyrkornas inblandning.

Enligt, FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, OCHA:s databas har det hittills rivits 141 byggen i Jerusalem i år, 12 av dem fanns i Beit Hanina och av dessa var åtta någons hem (1). Precis som för familjen Shawamreh saknade en majoritet av byggnaderna bygglov. Men menar Iman, att få bygglov i östra Jerusalem är i princip omöjligt.

– Vi har inget val än att bygga utan tillstånd, säger hon.

Något som OCHA bekräftar. Trots att östra Jerusalem enligt internationell lag är ett ockuperat område, implementerar Israel sina inhemska lagar där – i strid mot folkrätten (2) (3). Det betyder att israeliska myndigheter har planmonopol och ansvar, något som försvårar för utbyggandet av områdena i den östra delen av staden. I detaljplanen för östra Jerusalem finns exempelvis bara 13 procent avsatt för bebyggelse och mycket av det är redan bebyggt (4). Samtidigt innebär höga födelsetal att befolkningen fortsätter att växa. Resultatet är att många väljer att bygga till sina hus eller att bygga nytt utan tillstånd och därmed riskerar både höga böter och att byggena rivs. Enligt OCHA saknar minst en tredjedel av alla palestinska hem i östra Jerusalem ett israeliskt bygglov (5).

Umm Fadi, Imans svärmor och en av de 14 familjemedlemmar som bor i huset, sitter i en soffa som nu står ute på gården. Redan för två månader sedan dök representanter från kommunen upp tillsammans med soldater för att riva en av delarna som saknar tillstånd. Då lyckades familjen på laglig väg få uppskov. Men i rätten tog det stopp. Enligt familjen har de hittills betalat över 100 000 israeliska shekel, nästan 250 000 kronor i böter och 50 000 shekel i advokatkostnader. Kvar efter idag finns två små rum. I det ena, som stått på tomten sedan familjen flyttade in för 25 år sedan, är golvplattorna sönder och i taket växer mögel. Det andra, som är nyare, saknar också tillstånd och riskerar enligt Umm Fadi att rivas inom ett år.

Hur gör ni i natt? frågar reportern Iman Shawamreh.
Hennes treåriga dotter står bredvid och drar henne i handen. Av de 14 familjemedlemmarna är nio barn i åldrarna tre till nio. Hur förklarar man för sitt barn att de inte längre har ett sovrum, undrar jag.

– Vi kommer att sätta upp ett tält och sova här på vår mark. Vi kommer inte att lämna vårt hem på grund av detta, svarar Iman Shawamreh.

Sakta men säkert monteras familjen Shawamrehs hem ner. Foto: Tereza L.

”Vi var slagskämpar på det mest bokstavliga sättet du kan tänka dig. Idag kan vi inte förstå hur det kunde vara så” säger Avner Wishnitzer och Ahmed Helou. Foto: T. Thunander

– När man närmar sig 18 år ser man bara militären, berättar Avner. Det är som en stor horisont framför dig, man ser inte bortom det. Vid 17 års ålder börjar man prata om var man ska tjänstgöra och liknande. Man ska inte reducera viljan att gå in i militären till bara en nationalistisk ideologi. Det handlar mycket om prestige, social status, klass, att vara cool, vad tjejerna ska tycka, och mycket mer. Man är bara 17-18 år.

– Av någon anledning ville jag göra militären i en av de mest prestigefyllda och svåraste grupperna i militären. Detta gjorde jag i tre och ett halvt år, fortsätter Avner.

När första intifadan [1] bröt ut insåg Avner hur fel ockupationen var. Avner var vid det här tillfället 26 år, och hade redan innan känt att han ville göra något, men visste inte vad. Genom en kontaktperson blev han och några vänner inbjudna till att träffa en grupp palestinier.

– Vi var rädda och nervösa. Det var en märklig situation att sitta där tillsammans med dem, när vi bara två år tidigare hade kunnat skjuta varandra, helt bokstavligt talat. Vi var fiender på det mest konkreta och bokstavliga sätt du kan tänka dig. Vi började berätta våra personliga historier om våra liv. Då visste vi inte att vi höll på att starta någonting. 13 år senare jobbar jag fortfarande i organisationen, och är fortfarande stolt. Inte för att situationen har blivit bättre utan för att vi åtminstone kämpar.

Ahmed växte upp i Jeriko. Hans farföräldrar och föräldrar behövde fly 1948 och 1967. Han växte upp med att höra berättelserna från sina mor- och farföräldrar – hur de drevs från sina hem, hur de såg döda kroppar på vägen där de gick under flykten. Han hatade alla judar. Redan vid tioårsåldern tänkte han på hämnd och att han måste vara fysiskt stark för att kunna slå tillbaka. Han samlade bildäck och brände mitt på gatan. När första intifadan bröt ut gick han med i Hamas. Han har suttit i fängelse och blivit skjuten i ryggen av militären. Mirakulöst nog klarade han sig.

Det var hans före detta flickvän som började prata om en organisation med israeler och palestinier som Ahmed borde träffa.

Medlemmar från Combatants for peace i en fredsdemonstration. På skyltarna står det: ”Följ en annan väg för att nå fred.” Foto: cfpeace.org [2]

– Jag kunde inte förstå hur hon hade mage att ens be mig om detta. Jag blev upprörd, men hon fortsatte att tjata. Till slut gick jag med på att ansöka om tillstånd för att få åka till Jerusalem, eftersom jag var övertygad om att jag aldrig skulle få det. När tillståndet väl kom var min första tanke: ’Fan också’.

– När jag kom till Jerusalem och träffade dessa personer var jag tvungen att fråga om de var helt säkra på att de verkligen var judar. Jag hade tidigare bara träffat soldater och bosättare som jag uppfattade var emot palestiniers rättigheter. Det var inte de här, och jag kunde inte tro det.

Efter några år gick Ahmed med i Combatants for peace.

Combatants for peace’s vision är att få ett slut på konflikten genom att bygga tillit och förståelse för varandra.

– Vi måste arbeta tillsammans, inte ensamma. Enbart palestinier kan inte fixa det här, enbart israeler kan inte fixa det här. Vi behöver fred lika mycket som israelerna behöver fred, säger Ahmed.

Organisationen vill få palestinier och israeler att mötas och berätta deras synvinkel. För någon som inte varit i Israel och Palestina är det kanske svårt att förstå hur ovanligt det är att israeler och palestinier möts. Till och med inom Avners och Ahmeds närmsta familj finns det rädsla och skepsis på båda sidor, då en del fortfarande tror att de skulle kunna bli knivhuggna på natten eller förgiftade av maten. Att få en större förståelse för varandra är därför den största byggstenen i organisationens arbete för att få slut på konflikten.

– Jag och min familj bodde hos Avner i Israel i tre dagar. Min son blev upprörd över något jag sa till honom och gick in i ett rum och grät. När jag en stund senare gick in för att fråga vad det var, såg jag Avners äldsta dotter klappa honom i håret och trösta honom. Det fick mig att börja gråta. Det var en sådan mänsklig ögonblicksbild som jag aldrig kommer att glömma, säger Ahmed.

Ruth Hiller har under många år hjälpt unga samvetsvägrare. Hon vill se ett slut på ockupationen av Västbanken. Foto: Hans

Ruth växte upp i ett hem med socialarbetare, i Kalifornien i USA. Föräldrarna var mycket intresserade av rättvisefrågor. Hennes mamma var lärare och pappan socialist och båda var engagerade i arbetet för den stora gruppen invandrare från Filippinerna. Som 16-åring gick Ruth med i Vietnamrörelsen och deltog i protestmarscher. Genom sin mamma som gick till en konservativ synagoga fick hon vetskap om sionismen,(1) avstod från college och åkte till Israel för att bo på kibbutz, som många andra judar världen över. ”För ett folk utan land, ett land utan folk ” hette det förr i tiden.(2) Kibbutzen Ruth flyttade till hade köpts av en rik palestinier i Beirut. När 17-åriga Ruth såg palestinier besöka den gamla kyrkogården i kibbutzens centrum förstod hon att det bott folk där tidigare- palestinier.

Åren gick och Ruth blev mor till fyra flickor och två pojkar.

-Indoktrineringen börjar tidigt, säger Ruth. Från dagis finns soldater och vapen med i bilden. I reklamen, i gatubilden, i media, i skolorna, överallt. Lägerskolor med vapenhantering även för mindre barn anordnas.

-Vi lät det hända, I vanliga länder ska föräldrar skydda sina barn, men i Israel gör vi tvärtom, menar Ruth. Min ena dotter gjorde tre år i armén. Jag skickade henne till männens värld.

För 20 år sedan startade Ruth och en grupp kvinnor och män organisationen ”New profile” (3) med övertygelsen att man inte var tvungen att leva i en militärstat. Där jobbade hon till för två år sen med att hjälpa ungdomar som inte vill bli soldat eller tjänstgöra på ockuperad mark.

En av Ruths söner ville inte göra sin militärtjänstgöring. Det innebär en stor risk i det israeliska samhället och kan innebära allt från att man kan gå miste om vissa karriärmöjligheter till att man kan bli kallad landsförrädare, säger Ruth.

-Min son såg på jordansk TV hur israeliska soldater slog palestinier och höll sig sedan konsekvent utanför alla diskussioner om armén, berättar Ruth.

Familjen Hiller kom i kontakt med en familj i Kalifornien där sonen vägrat åka till Vietnam och genom dem en grupp som hjälpte ungdomar vägra göra militärtjänst i Israel. Mannen som ledde gruppen hade suttit i fängelse många år. De möttes i Haifa, pacifister och samvetsömma vapenvägrare. Tillsammans tränade dom på att försvara sig inför domstol.

-Min son fick beskedet i domstolen att han inte var tillräckligt pacifistisk, berättar Ruth. När han överklagade fick han erbjudandet av armén att jobba på ett sjukhus. När han vägrade blev de rasande. Skulle han få fängelse?

-Det var väldigt svårt för honom att få en advokat som skulle våga sätta sin karriär på spel för att hjälpa honom.

Inför det tredje förhöret i militärdomstolen släpptes han med motiveringen att han inte var lämplig. Idag är det 25 procent av alla israeliska ungdomar som inte gör militärtjänst, och av dem som börjar sin militärtjänst faller 25 procent bort innan det gått ett år. Var sjätte vecka tar en israelisk soldat sitt liv (4) och posttraumatisk stress är vanlig bland dem som varit i armén (5).

-Många som vägrar göra tjänst i det militära sitter i fängelse och de skriver vi i New Profile brev till, berättar Ruth.

Ett annat problem är det man kallar ”the brain drain”(6)- kompetensflykten i samhället, en orsak Ruth nämner är att många unga människor är låsta till att vara soldater under 2-3 år. Lönerna är låga, en soldat tjänar knappt 2000 kr i månaden och bor i många fall hemma hos sina föräldrar vilket också förstärker den militära närvaron i vardagen, ända in i den privata sfären. En annan del av kompetensflykten är att många personer som tagit doktorsexamen åker utomlands, framförallt till USA men även till Europa där löner och karriärmöjligheter är bättre. Även studenter med lägre utbildning lämnar Israel (7) för att man finner det svårt att längre leva där samtidigt som staten satsar oerhörda resurser på bosättningarna på ockuperad mark, som alltid har tillgång till militärt skydd, och där boendekostnaderna är starkt subventionerade.

-Bosättarna får en mycket större del av kakan, om vi inte hade den enorma utgiften skulle löner och arbetsvillkor kunna vara mycket bättre i Israel, menar Ruth.
Hur ska man då bryta den negativa trenden med militäriseringen av samhället?

-Vägra vapentjänst, säger Ruth. Sen måste vi utbilda människor, företag och medier. Och även ni från andra länder, ni kan ta hem föreläsare från oss som kommer till er och berättar, säger Ruth Hiller.

-Vi vill inte ge våra barn till ockupationsstyrkorna utan kräver socialt ansvarstagande och ett slut på ockupationen av Palestina.

Soldater är vanliga i gatubilden. Så här såg det ut när jag skulle gå ut från vårt hotell en morgon under utbildningsdagar i Jerusalem. Foto: Bosse

Salwa Duaibis från organisationen Military court watch övervakar hur den israeliska militären behandlar barn som frihetsberövats. Foto: Irina/EAPPI.

Flera veckor senare träffar jag pojkens pappa vid militärdomstolen Ofer, norr om Jerusalem. Han sitter i ett väntrum och förbereder sig på pojkens tredje förhör. Förhören är de enda gångerna han har fått se sin son sedan pojken greps.
– Det här är bara en historia av många, säger Salwa Duaibis från organisationen Military court watch, som övervakar hur den israeliska militären behandlar barn som frihetsberövats.

Organisationen grundades 2013 och arbetar för att alla barn som grips av den israeliska militären ska ges de rättigheter och skydd som folkrätten garanterar och vilar på principen att det inte finns någon rättslig grund för att behandla israeliska och palestinska barn olika (1). Trots att militärdomstolarna officiellt har auktoriteten att pröva alla som anklagas för att ha begått ett brott på Västbanken beslutade den israeliska justitieministern på 80-talet att israeliska medborgare åtalas i det civila rättsystemet. Det innebär att israeler och palestinier som begår samma brott på samma plats prövas i olika domstolar, med olika praxis. En stor skillnad mellan den militära och civila domstolen är att de som anklagas för ett brott vid en militär domstol hålls i förvar från det att de grips tills att de döms, eller frias – även om de är barn (2).

I en rättssal några meter bort från 14-åringens pappa sitter en annan pojke anklagad för samma brott.
– Barn ska vara i skolan, inte i fängelset, säger den kvinnliga advokaten till domaren, och tittar på den 15-åriga pojken med fräknar, tandställning och fotbojor.

Han greps för mer än sex veckor sedan och sitter nu i rättssalen iklädd en brun, alldeles för stor, fängelseoverall som sytts in med vit tråd. Bredvid honom sitter tre unga män. De känner inte varandra men ärendena avgörs på löpande band och de åtalade förs in tillsammans. Sedan 1967 har mellan 750 000 och 800 000 palestinska män, kvinnor och barn gripits av israeliska myndigheter, trots att militärdomstolar enligt internationell rätt bara är tillåtna på tillfällig basis. I de militära domstolarna prövas fall med barn som är så unga som 12 år och enligt Military court watch grips mellan 800 och 1000 barn varje år. En majoritet av dessa anklagas för att ha kastat sten. Ungefär hälften av alla barn som arresteras, grips under nattliga räder och berättar senare att de utsatts för fysiskt eller psykiskt våld när de greps, flyttades eller förhördes (3). Och i en rapport från UNICEF lyfter organisationen många barns skräckupplevelser där de väckts mitt i natten av soldater innan de fått händerna bundna och försatts med ögonbindel för att sedan föras till den plats där de förhörs. Ett brott mot internationella normer och standard när det gäller gripandet av barn (4).

Förfarandet i den celliknande rättssalen känns som en fars som ingen tar på allvar. Där försvarsadvokater och åklagare pratar i munnen på varandra, vakterna sitter och scrollar på facebook och rättegångarna sker på hebreiska trots att den åtalade pratar arabiska. Soldaten som tolkar öppnar bara munnen sporadiskt och avslutar sällan meningarna. Privilegiet jag har att kunna resa mig upp och gå där ifrån när pojken sitter kvar känns i magen. Om tio dagar har han sitt nästa förhör, till dess sitter en 15-åring fortsatt fängslad i sin insydda fängelseoverall utan kontakt med sin familj.

En känd fånge. Aktivisten Ahed Tamimi var 16 år när hon greps i december 2017 för att ha örfilat en soldat. Hon dömdes till åtta månaders fängelse. Foto: Ayuntamiento de Madrid & Diario de Madrid, Common Creative.

Vi ser hur barnen tystnar när de måste passera soldaterna på den trånga vägen. Oftast står det även soldater utanför lågstadieskolan. Trots det är det de unga pojkarna som är de mest utsatta. Frihetsberövande av barn är vanligt förekommande i Palestina [1]. För någon vecka sedan greps två pojkar som är 14 och 15 år från sina hem mitt i natten i Tuqu’. Två andra pojkar från en annan by greps av militär mitt under ett prov.

För två år sedan sköts en 17-årig elev från Tuqu’ till döds av Israeliska soldater. Många av eleverna blev vittne till dödsskjutningen, och sedan dess har Omar Alhwar sett en förändring hos pojkarna i hans skola. Omar arbetar som socialsekreterare på pojkskolan som inrymmer både ett högstadium och ett gymnasium. Han upplever att det har blivit fler sammandrabbningar mellan eleverna och militären i byn sedan dödsskjutningen. Under de tre åren han har arbetat på skolan har 25 pojkar under 18 år blivit gripna, enligt Omar. Ungefär 20 av pojkarna har fått fängelsestraff i mellan fyra till sex månader. En elev sitter idag fängslad. Det vanligaste brottet som barn döms för är stenkastning. Enligt internationell rätt ska frihetsberövande straff för barn endast ges som sista utväg, ändå döms runt 90 % av de barn som grips på ockuperade Västbanken till fängelsestraff av israelisk militärdomstol [2].

En 15-årig elev blev ögonvittne till när 17-åriga Qusai sköts till döds, och har målat vad som hände.          Foto: Omar Ahlwar

Oftast grips barn mitt i natten i sina hem. De nattliga gripandena sker av tungt beväpnade soldater och beskrivs som oerhört skrämmande. Oftast ges ingen förklaring till varför de frihetsberövas eller någon dokumentation som styrker skälen för det, och familjen får vanligtvis ingen information om var barnet förs. När personen blir gripen får de oftast ögonbindel och deras händer bakbinds med buntband innan de förs iväg av militären. Oftast utsätts den frihetsberövade för både fysiskt och psykiskt våld när de grips och förhörs [3].

Omar berättar att pojkarna påverkas starkt av allt som händer. När en elev som har blivit gripen eller suttit i fängelse kommer tillbaka till skolan kan de uppträda på olika sätt. Några kommer tillbaka med dåliga vanor, kommer sent till skolan, uppträder aggressivt och uppvisar dåliga resultat i skolan. Att uppvisa mer aggression mot soldaterna är i dessa fall också vanligt. Andra kommer tillbaka och är tillbakadragna, blyga och instängda. Omar uppmuntrar sina elever att uttrycka sina känslor på andra sätt än ilska, till exempel genom att måla. Det har visat sig vara effektivt. Omar visar mig några av bilderna som eleverna har målat. De är kraftfulla, detaljerade och fulla av känslor.

Det är vanligt att skolor i Palestina samarbetar med andra organisationer i arbetet med psykisk och mental hälsa för eleverna. Omar arbetar tätt med Läkare utan gränser och har både gruppsessioner och individuella samtal med elever som behöver det. Enligt Omar lider många av de drabbade av post-traumatisk stress (PTSD), mardrömmar eller av sängvätande.

Skolan tar ett stort ansvar i att erbjuda en trygg och strukturerad miljö för pojkarna. Lärare och rektorer står ofta utanför skolorna när de börjar och slutar för att se till så att eleverna är trygga.  Foto: T. Thunander

Skolan i Tuqu’ håller full koll på sina elever, och har god kontakt med föräldrarna så fort en elev inte kommer till skolan. Rektorn är noga med disciplin och struktur. Tillsammans med tydlig struktur och regler och arbetet med mental hälsa och nära kontakt med eleverna hoppas skolan att de kan erbjuda en trygg miljö för pojkarna, när de annars är så sårbara i konflikten.

Hannah Barag har under många år varit engagerad i arbetet för palestiniernas mänskliga rättigheter. Foto: Hans Jonsson.

Många av kvinnorna var med i Women in Black tidigare. Så föreslog Amira Hass, israelisk journalist som under många år skrivit i Haaretz mot ockupationen, att de skulle gå till vägspärrarna.

-Tre av oss gick dit. Soldaterna sa åt oss att gå därifrån för det var farligt att vara där, medan palestinierna blev positivt nyfikna på vilka vi var, berättar Hannah. Här bestämde man sig för att starta rörelsen Machsom Watch.

-Jag fick se checkpointen mot Betlehem och blev så chockad att jag låg utslagen i två dagar, säger Hanna.

All förändring sker sakta, under ytan, man blir hjärntvättad, fortsätter Hanna. Man insåg att Israel hade kommit på hur man skulle ta över Västbanken på bästa sätt.

-Genom tillståndssystemet med ID-kort, biometrisk avläsning av ögon och fingeravtryck för att få kontroll på alla människor. Allt datoriserat. 90 000 palestinier jobbar i Israel, tillstånd ska sökas tio dagar i förväg vilket skapar en enorm byråkrati och är en form av kollektiv bestraffning, olagligt enligt internationell humanitär lag, säger Hanna.

Rörelserestriktionerna gäller inte bara när man vill in i Israel för att arbeta.(1) Man måste ha tillstånd för att besöka till exempel sjukhus, religiösa platser, evenemang, släktingar eller vänner. Du kan som person få ett tidsbegränsat tillstånd att resa in i Israel men din bil kanske inte får det. Bor man i område C på Västbanken måste man söka tillstånd från israeliska armen för att t ex bygga eller bygga till sitt hus eller djurstall, gräva bevattningssystem eller skaffa el genom att ansluta till befintligt elnät eller skaffa solpanel. I princip varje ansökan avslås medan israeler i bosättningar, som är olagliga enligt internationell lag, nästan alltid får sina tillstånd.

-EU har spenderat miljoner här, men infrastrukturen ligger efter och korruptionen är enorm, på den palestinska men även på den israeliska sidan. Man kan köpa sig tillstånd för stora pengar, säger Hannah. Hon menar också att att alla palestinska män någon gång i sitt liv hamnar på en svartlista så att de inte får jobb eller kommer igenom checkpointen.

-Vi har ibland större chans än advokater att få bort folk från svarta listan. Många som hamnar hos polisen har fastnat för många gånger utan giltigt tillstånd. Där får man ofta sitta 8-10 timmar utan att veta varför man är gripen. Det är lätt att som gripen mjukna då. Detta, det osynliga våldet, är det folk drabbas mest av, säger Hanna.

Machsom Watch genomför dagligen observationer vid den israeliska arméns vägspärrar på Västbanken, i Jordandalen och längs ”säkerhetsbarriären”, i sömzonen, (2) vid vägspärrar i område C (3) och i militärdomstolar. De övervakar den civila administrationen, den palestinska myndighet som har hand om kontrollen av palestiniers liv på område A och B i Västbanken. Man dokumenterar och fotograferar även sina observationer och publicerar dem på sin websida.

-Vi går även till militärdomstolarna där palestinier i område C hamnar. Där gillar man oss inte och försöker göra det svårt för oss att komma in. Palestinier får bara ha två personer med sig som ska sitta längst bak i rättssalen. De som översätter är soldater utan adekvat utbildning. Militären gör som de vill, menar Hannah som själv var tvungen att göra åtta månader längre militärtjänstgöring än planerat när hon var ung.

-Och nu så tar de bort arabiska som officiellt språk för att ytterligare isolera folken från varandra, suckar Hannah.
Machsom Watch ordnar också möten med palestinska kvinnor och barn då man kan träffas utan närvaro den israeliska armén och för att ge israeler en chans att se hur livet är för palestinier under ockupation ordnar man även bussresor till Västbanken.

-I Tel Aviv och Haifa vid kusten har människor väldigt liten kunskap om förhållandena på Västbanken. Det är som en helt annan värld, säger Hannah.

-Vår relation till armén? De säger åt oss att gå hem och mata barnbarnen, men vi säger som Breaking the Silence (4) :

-Gör inte något som du får ångra sedan! En dag är du trettio år och förälder och frågar dig:
-Vad har jag gjort? , avslutar Hannah.

När Hannah Barag såg checkpoint 300 mot Betlehem blev hon så bedrövad att hon låg utslagen i två dagar. Foto:Hans Jonsson.

Islam under matlagningskursen. Foto: Camilla

Barn som föds med funktionsnedsättning blir ofta diskriminerade i samhället och UNICEF beskriver att de inte får tillgång till samma sjukvård och skolgång som andra barn, de inkluderas inte lika i samhället och får inte sina rättigheter tillgodosedda. Detta sker i både hög och låginkomstländer, ofta pga. okunskap, avsaknad av resurser och att denna grupp i samhället inte prioriteras. (1)

FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. 196 länder har skrivit under och förbundit sig att följa reglerna (2). 1991 ratificerade Israel konventionen om barns rättigheter (3) och 2012  konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (4).

Ett barn med funktionsnedsättning har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv och hjälp att delta i samhället på lika villkor. – säger artikel 23 i barnkonventionen.

Idag möter vi Islam Jameel som bor med sin familj i Aida flyktingförläggning och som för några år sedan fick en son med funktionshinder. I samband med detta såg hon vilka svårigheter som funktionsnedsatta barn hade i samhället och vardagen. Hon tog saken i egna händer och tillsammans med andra föräldrar i samma situation och andra vuxna i samhället har de skapat centret NOOR.

Idag välkomnar NOOR Women´s Empowerment Group mig och mitt team för matlagningskurs i traditionell palestinsk mat samtidigt som de berättar mer om sin personliga men också centrets historia. I en matosande och inspirerande miljö berättar Islam om hur deras son som har en funktionsnedsättning var drivkraften. Islam såg behovet av detta center när hon fick sin son och såg avsaknaden av liknande stöd i samhället och mer specifikt i flyktinglägret Aida. Hon anade att om hon inte gjorde något själv skulle hennes son inte ha en ljus framtid då han inte skulle klara att gå i skolan utan stöd. Flera familjer i samma situation i flyktinglägret gick då ihop och utvecklade denna idé om ett center för deras barn att utvecklas i. Det började med en idé om ett matlagningsprojekt för att samla in pengar till ett center. Kurserna hölls från början hemma hos Islam i hennes kök i Aida flyktingläger till att idag ha utvecklats till den stora lokal vi idag befinner oss i.

– Man gör det bästa av det man har. – säger Islam med ett stort leende.

Pengarna som kommer in genom att hålla matlagningskurser går till NOOR center som arbetar för att skapa en lärande och utvecklande miljö för barn med funktionsnedsättning. Islam berättar att det är både lokala som internationella gäster som kommer på matlagningskurser och att detta även har blivit en plattform för att skapa kontakter och sprida och få kunskap för fortsatt utveckling av projektet.

När maten står på spisen går vi en kort promenad längs gatorna i Aida flyktingläger för att besöka NOOR center där barnen får stöd och hjälp att utvecklas till att få ett bättre liv och vardag. Islam berättar att det idag kommer barn från flera städer på Västbanken för att få denna hjälp och det finns en lång kö av barn som väntar på sin tur då centret inte kan ta emot många barn åt gången.

Detta projekt är ett av flera vi kommit i kontakt med som följeslagare på Västbanken och en sak har de alla gemensamt, nämligen viljan att förbättra situationen de lever i, ett liv under ockupation.

– Valet att ge upp finns inte. – avslutar Islam.

NOOR Center i Aida flyktingläger. Foto: Camilla

Herde som sitter och vakar över sina får. Foto: Tomas

Jag träffade Mahyoub under min andra dag i Jordandalen, då han med ett stort leende och nyfikenhet tog emot mig som den färsking jag var. Jag var inte den första följeslagaren han hade träffat, han har samarbetat med oss i två år. Trots det långa samarbetet kan jag inte ha tagit miste på hans genuina entusiasm vid vårt möte. En entusiasm som jag kan tänka mig han också har haft i möten med alla andra följeslagare (1). Mahyoub gav mig min första introduktion till livet som herde och jordbrukare i Palestina. Han lärde mig bland annat lockropen som används för att kommunicera med fåren, men jag och min kollega fick också direkt hugga i och hjälpa till att bärga höet från hans åker. Det blev ett bra dagsarbete som gav en tillfredsställelse hos alla som var med.

Men när höet är insamlat och fåren åter är hemma och tillbaka i sina fållor, började Mahyoub berätta om livet i Khirbet Samra och samtalet handlade inte längre om de blåsor som dykt upp på mina händer efter arbetet.

– Utan er följeslagare med mig skulle jag aldrig kunna arbeta på min åker.

Den senaste negativa utvecklingsspiralen började 2016. Då byggde bosättarna en ny utpost (2) i närheten av den israeliska militärbasen vid Khirbet Samra. I början var bosättarna lugna, men efter ett tag flyttade de utposten upp i bergen, närmare Mahyoubs hem, och då började trakasserierna. De började jaga fåren med hundar och hästar så att gravida får förlorade sina lamm och de körde in bland husen med fyrhjulingar och skrämde vuxna och barn om nätterna. Militären (3) började även förbjuda Mahyoub att bruka sin jord. Så fort han gick ut på sin åker kom den israeliska militären och förde bort honom. Anledningen de uppgav var att det nu är en stängd militärzon, utan att det finns någon sådan zon angiven till den platsen på någon karta. Militären kom även när han var ute och vallade sina får och förbjöd honom från att vistas i områden där hans släkt hade varit i generationer. Till slut var det bara när vi följeslagare var med som han kunde utföra sitt arbete.

– Vi var tvungna att köpa köpa mat till våra djur då det inte längre fanns mark där de kunde beta. Vad kan vi göra? ge upp.

Detta säger Mahyoub nästan tre månader senare när jag träffar honom för sista gången. Då har han lämnat Khirbet Samra med sin familj och sålt sina får.

Att israeliska bosättare och militär förhindrar herdar från att kunna arbeta är något som har drabbat hela Jordandalen (4). En annan av herdarna som vi följeslog var Burhan. Vid ett av många tillfällen som vi var ute med Burhan och hans får berättade han om hur livet hade varit tidigare.

– Tidigare var vi 44 familjer som hade får och var ute på kullarna och vallade dem. Du kunde se en herde på varje kulle. Idag är vi bara 17 familjer kvar.

Burhan har fortsatt att kämpa för sin rätt att använda sin mark till fårskötsel, men han säger att han är den sista generationen, det är inget liv han önskar för sina barn.

För varje herde vi träffade ökade vår övertygelse att om inte något görs nu så kommer det snart inte finnas några hedar kvar i Jordandalen. Tre andra herdar som vi träffat beskriver situationen så här:

– Skydd behövs inte bara en dag, det behövs varje dag. Det skulle behöva bli vårt liv. Mustafa Muhammed

– Att lämna området är inte lösningen. Problemen kommer bara följa oss till nästa ställe.
Ahmed

– Fram till för två dagar sedan var det förbjudet för oss att ta våra får till andra sidan vägen. Igår fick vi inte längre använda den lilla betesmarken som finns på den här sidan vägen. Imorgon kommer vi inte att tillåtas bo här. Sherad

Mahyoub var en av de första personerna jag träffade i Jordandalen och han var även en av de sista jag sa hejdå till. Jag önskar att jag hade kunnat säga hejdå till honom i Khirbet Samra, men två månader tidigare tog han sin familj med sig och flyttade till staden Tubas i norra Västbanken. Han berättar att han lämnade på grund av att han har fått nog av trakasserier och för barnens skull. Vattnet blev bara dyrare och dyrare, 50 grader värme under deras plåttak gav inget skydd och utan betesmark gick det inte att försörja sig längre. Jag frågar Mahyoub vad han vill ha från det internationella samfundet och hans svar är:

– Jag vill bara säga ett ord till det internationella samfundet; Frihet. Vi behöver frihet att leva. Vi förväntar oss ingenting från Israel, bara att de låter oss vara. Vi kan ta hand om oss själva om de bara låter oss vara.

Denna reserapport är bara en sammanfattning av främst de möten vi har haft med herdar i Jordandalen. Vad jag inte har lyft fram i denna text är många andra vittnesmål från hedar som har fått sina egna ben brutna av bosättare, som fått sina får dödade eller gripits när de har bara utnyttjat sin rätt att röra sig. Genom att ockupationen upphör kan kanske Jordandalens hedar komma tillbaka, men det kan bara framtiden visa och något vi måste vara med och kämpa för.

Följeslagare som gör sig redo för att följeslå herdarna. Foto: Tomas

På grund av säkerhetsskäl vill inte Burhan, Ahmed och Sherad ha med sina efternamn i artikeln.

Barn på väg hem från Cordobaskolan längs med Shuhada Street. Foto: S. Ekström

I Hebron måste palestinska elever och lärare varje dag passera israeliska checkpoints (CP) för att komma till skolan. Israelisk militär har de senaste veckorna genomfört ökat antal aktioner mot palestinska skolor och elever, där både ljudgranater och tårgas kastas in i skolorna innan militären går in. Därtill trakasserar Israeliska bosättare närmast dagligen palestinska elever och lärare som är på väg till och från skolan.

För de barn som utsätts för attacker och som ser sina vänner och lärare utsättas har denna situation lett till både fysiska och psykiska men och trauman. Vissa familjer har även valt att ta sina barn ur skolan på grund av rädsla för dessa attacker och som följd går barnen miste om sin skolgång och utbildning.[3]

En av våra uppgifter som ekumeniska följeslagare i Hebron är att observera barns tillgång till utbildning. Detta gör vi fem dagar i veckan på plats vid CP 55 och CP56, som elever och lärare måste passera för att komma till Cordobaskolan, som ligger på Shuhada Street i de ockuperade delarna av Hebron, som är känt som H2[4]. Redan andra dagen vi följeslagare var på plats vid Cordobaskolan trakasserades skolans rektor, Nora Nasar, av en israelisk bosättare. Morgonen efter krävde soldaterna i CP 56 att få fotografera Noras pass och ansikte. Nora vägrade låta soldaterna fotografera hennes pass eftersom hon är registrerad på den lista över personer som har tillåtelse att passera in genom checkpointen, dessutom passerar hon där varje dag och soldaterna vet vem hon är. Detta resulterade i att soldaterna stängde checkpointen i över en timme och ingen kunde passera, varken vuxna eller barn.

Den 14 november var vi följeslagare inbjudna till ett krismöte med titeln ”Save Education at Hebron Schools” vid Hebrons utbildningsministerium[5] tillsammans med andra internationella organisationer, lokala statstjänstemän och lokala människorättsaktivister. Anledningen till krismötet var det ökade antalet incidenter som har riktats mot skolor i Hebrons H2-område de senaste månaderna. Enligt Unicefs lokala representant vid mötet har antalet incidenter mot skolor i H2-området nära tredubblats sedan förra året.[6] Även antalet incidenter där israeliska bosättare attackerar palestinier har tredubblats under samma period.[7]

Men trots den negativa trenden av ett ökat antal attacker mot skolor, elever och lärare i Hebrons H2-område fortsätter rektorer, lärare och lokala människorättsaktivister att stötta varandra och kämpa för barnens tillgång till utbildning. Vi har även fått höra av lärare att EAPPIs närvaro har bidragit till ett minskat antal incidenter och att barnen känner sig tryggare när de går till och från skolan.

EAPPI följeslår en pappa och hans son i området Tel Rumeida som ligger ovanför Shuhada Street efter en incident utanför Cordobaskolan mellan israeliska bosättare, lärare, lokala människorättsaktivister och israelisk militär. Foto: S. Ekström

En israelisk utpost precis bortom Abu Ahmeds mark.

På Bethlehems bergiga landsbygd ligger den lilla byn Khirbet an Nahla, bland öppna vyer, böljande kullar, får och olivträd. Det är november men den ruggiga hösten har idag fått ge vika för strålande sol. Vi är här för att träffa Abu Ahmed och höra om hans kamp för att få behålla och bruka sitt land, hans motstånd mot ockupationen.

Abu Ahmed äger två hektar i byn. Marken är hans familjehem och han vill stanna kvar. De senaste 10 åren har han odlat landet och det som var ödetomt är idag olivodlingar och fikonträd. Viljan att stanna kvar har inneburit en lång, dyr domstolsprocess i israeliska domstolar för att bevisa sin äganderätt till marken. Marken ligger nämligen på område C. Västbanken är uppdelat i område A, B och C. I område C, vilket utgör ca 60 % av Västbanken, har Israel full civil och militär kontroll (1).

Idag har Abu Ahmed bevis på att marken är hans och han har rätt att bruka den för jordbruk, men han får inte bygga något på marken. För att bygga i område C krävs bygglov från israeliska myndigheter, både för palestinier och för de israeler som bor i någon av de israeliska bosättningarna, olagliga enligt internationell humanitär rätt (2). Men medan bosättningarna växer med flera hus i månaden så är det mindre an 1 % av palestinierna som ansöker om bygglov i område C som får det (3). Bygger man ändå så riskerar man att detta rivs. För att få el så har Abu Ahmed fått ekonomiskt stöd att bygga två solcellspaneler och för att få vatten till sina odlingar så har han fått hjälp att bygga en vattenbrunn. Båda är byggda utan bygglov.

Det är inte bara palestinier som bygger utan bygglov. På en liten kulle precis bortom Abu Ahmeds mark står ett vakttorn och en barack där den israeliska flaggan vajar i vinden. Någon har byggt en så kallad utpost, en av Israel icke sanktionerad bosättning. Det är sannolikt bosättare från någon av de närliggande bosättningarna som har byggt den, olagligt enligt både internationell humanitär rätt och israelisk lag. De har nyligen byggt en väg till baracken och förra veckan trakasserade bosättarna några av Abu Ahmeds grannar när de var ute och vallade får. Det är få av de cirka 100 utposterna på Västbanken som har rivits och flera har legaliserats retroaktivt och blivit etablerade bosättningar (4).

Trots utposten och sinande resurser är Abu Ahmed fast besluten om att stanna kvar. Bosättarna i utposten har försökt att få bort honom och gett upp en gång förut, återstår att se om Abu Ahmeds och hans grannars beslutsamhet kommer få samma effekt denna gång.

Abu Ahmed vid sitt hus. Foto: E. Dellås